The Imitation Game

Det är en smula faktaspäckad recension, och jag kan börja med att varna för spoilers (förutsatt att du inte vet något om Turings liv.)

Igår fick jag äntligen se filmen jag sett fram emot sedan typ i juni, The Imitation Game Victoria (en av mina favoritbiografer), det är en filmatisering av matematikern Alan Turings liv, och fokuserar främst på tiden under Andra världskriget då han arbetade på Bletchley Park för att försöka knäcka tyskarnas kodmaskin Enigma. Filmen är baserad på boken Alan Turing: The Enigma, som skrevs av matematikern Andrew Hodges. För en månad sedan (och i väntan på denna film) såg jag en äldre brittisk tv-film om denna mans liv – Breaking the Code, med Derek Jacobi i huvudrollen. Om någon ‘är intresserad av denna (som mer handlar om hans liv efter Bletchley och om polisutredningen han utsattes för), så finns den på Youtube. I denna version spelas dock Turing av Benedict Cumberbatch (mest känd som Sherlock, men som också gjorde Smaugs röst Hobbit-trilogin), och i andra roller ser vi bland annat Keira Knightley som den enda kvinna som arbetar i teamet, men också bland annat Matthew Goode, Mark Strong och Rory Kinnear.

Filmen öppnar med att Turings lägenhet har blivit rånad, men trots detta vill han bara ha bort poliserna som är där för att utreda, och vägrar anmäla – något som gör poliserna misstänksamma.”If you don’t want a pair of bobbies digging around in your personal affairs, that will be the stellar way of making sure they don’t… The mysterious proffessor. I think Alan Turing is hiding something.” Detta är ett av de tre delhistorierna vi får följa, polisutredningen om vad det är han inte vill att polisen ska få reda på, tiden som tonåring på en privatskola där han lär känna och förälskar sig i Christopher, samt arbetet på Bletchley Park, som står i centrum. När han anländer till Bleachley beror de på att de vill anställa kryptografer som knäcka tyskarna kodade meddelande – och han var en av landets bästa. Det är en underhållande anställningsintervju, med bokstavstolkningar och missade skämt från Turings sida ( jag återkommer till Aspergerdiskussionen), men trots detta får han tillslut anställningen. Enigmamaskinen var en skivmaskinsliknande apparat som kodade alla tyskarna meddelande, och dess genialitet var hur omöjlig den var att knäcka på grund av sina rotormaskiner som ger 150 miljoner miljoners variationer, och till det bytte tyskarna inställning varje dag. Så om de skulle knäckt en dags kod, var det bara att börja om dagen efter. Turing får idén efter en tids arbete där att han ska förverkliga den datorliknande maskin han skrivit uppsatser om, och att denna ska kunna knäcka kodningen (här tar filmen vissa friheter, i verkligheten baseras den på en polsk prototyp, samt att han inte är den enda i teamet som arbetade med den). Under arbetet kommer han allt närmare Joan Clarke, gruppens enda kvinna, och filmen tar även upp hur svårt de var för henne att kunna jobba i en sådan mansdominerad miljö.

Till då ämnet Aspergers syndrom – och detta är ganska underhållande, det har spekulerats en del om Alan Turing kan ha haft denna diagnos (självklart är det ju omöjligt att diagnostisera någon som varit död i 60 år, samma sak gäller även fiktiva personer – som Cumberbatchs Sherlock), men många har sagt att han passar in på ganska många kriterier. Cumberbatch har slagit ifrån sin en diskussionen (om båda rollerna), men efter att ha läst lite (rekommenderar varmt denna artikel som jämför boken den baserats på och filmen) så blir det tydligt att en del av Turings personlighetsdrag har manipulerats, filmen har gjort honom mer introvert, medan han i själva verkat ska han ha varit vänlig, öppen och lätt att prata med. De har alltså förstärkt stereotypa Aspergerdrag, något som både gjorts via manuset och hur Cumberbatch valt att spela honom. Sen förnekas detta? Huh.

Filmens titel är för i övrigt en referens till två saker, å ena sidan hur Turing själv kände att livet var – ett spel om imitation, men också en uppsats hans skrev om vad som idag är känt som Turingtestet, ett test för att mäta AI (artificiell intelligens), att genom frågor avgöra om svaren är från en dator eller en människa. Det intressanta är att i somras blev det känt att en dator hade lyckats lura testen till den grad, att den trodde datorn var en 13-årig ukrainsk pojke (DN skrev om detta).

Om du vill höra mer om arbetet på Bletchly Park rekommenderar jag avsnittet Secret Science av det brittiska radioprogrammet The Infinite Monkey Cage ( har nämnt programmet tidigare – om vetenskap på ett roligt sätt), de går in lite mer på hur Enigma fungerade, och ger roliga anekdoter om arbetet där, bland annat vad som hände när hemligstämplingen släppte efter 50 år, och personer som jobbade där äntligen kunde få berätta vad de verkligen gjorde under kriget – att gifta par kunde berätta för varandra att de båda jobbade där (ha! eftersom det var över 10.000 personlig anställda). På Youtube finns också kanalen Numberphile där två avsnitt handlar om Enigma, och hur den fungerade, samt hur de knäckte den, avsnitt 1 och 2.

Avslutningsvis kan jag säga att jag tyckte fruktansvärt mycket om filmen, och jag grät till och med lite på slutet (gråter så gott som aldrig på bio). Eftersom jag är intresserad av mycket av det som filmen handlar om (vetenskap, krigshistoria, Alan Turings liv) så visste jag ju hela tiden vad som skulle hända, men eftersom den var så välgjord och hanterade Turings liv med respekt och medkänsla, så gjorde det ingenting alls. Det var bara två saker jag hade svårt för (av olika skäl), att de lät Cumberbatch berättarröst leda oss runt i berättelsen, och att detta skulle vara vad han berättade för polisen. Att använda berättarröst är ett knep som känns lite lat, och historien skulle klarat sig bättre utan det – dessutom blev det fånigt när arbetet på Bletchley var ju så hemligstämplat att Turing aldrig skulle ha avslöjat något. Det andra problemet handlar mer om bristen på historisk bakgrund, och faktumet att de flyttat på tiden då spionanklagelserna sker. Visst, det fungerar i filmen, men verkligheten är kanske ännu mer tragisk. I filmen blir han anklagad för att vara spion mitt under kriget, och det skapar extra spänning kring arbetet (och förhöjer thriller elementet), medan i verkligheten kom anklagelserna efter hans dom för ”allvarliga sedlighetsbrott” (gross indecency) eftersom två de Sovjetiska spionerna i The Cambridge five var homosexuella, så trodde de av homosexualitet gjorde en mindre pålitlig. De ansåg att han var en säkerhetsrisk,  och detta ska ha varit en av orsakerna till att han tog livet av sig den 7 junu 1954, förutom de sorgliga fysiska biverkningarna av den kemiska kastreringen (östrogen injektioner för att ”bota” homosexualitet).

Benedict Cumberbatch var superb i huvudrollen, och han spelade Turing med en vacker, försiktig återhållsamhet, och jag tyckte så mycket om Joan Clarke som karaktär (om det historiskt baserade faktumet att hon inte brydde sig om Turings homosexualitet trots att de var förlovade), och Goode är en skådespelare som jag tycker är utmärkt i vad jag än ser honom i (bland annat filmversionen av En förlorad värld och Watchmen). En sak som jag sett flera kritisera är faktumet att vi aldrig får se Turing i ett romantiskt förhållande med en man (i Breaking the code visar de relationen med mannen som avslöjade deras förhållande till polisen), men trots att detta kan ses som ett täcken på viss homofobi har jag inga problem med det, och jag ska förklara varför. För det första så hade jag fått intrycket att det knappats skulle märkas i filmen, efter allas klagomål, med det stämmer inte alls, och det hela hanteras väldigt bra. Men jag spenderade en halvtimme igår med att försöka se om det gick att hitta något om hans förhållanden, men jag lyckades i alla fall inte. Så skulle de ha hittat på? Hade det varit bättre? Nej, i en film baserad på en verklig människas liv ska man ligga så nära de fakta man vet om. Dessutom, filmen handlar främst om hans arbete på Bletchley, det är huvudhistorien som omringar av de tragedier han upplevde (som Christopher död) och personligen ser jag filmen som en hyllning av de vetenskapliga framsteg han åstadkom (även om det bara är knäckningen av Enigmakoden och Turingtestet som nämns i filmen). Under perioden 1885 till 1969 då homosexualitet ansågs vara brottsligt dömdes över 49.000 personer för detta, Turing var en av dem, en av de tidigaste var Oscar Wilde. 2013 mottog Turings vad som kallas The Royal Pardon (jag nämnde det här på bloggen när det skedde), en offentlig och kunglig ursäkt, trots att detta kan ses som ett täcken på att erkänna sina misstag, så hjälper det ju inte tragedin som var Turings död. Att göra en stor och kommersiell film om hans liv och arbete är en mycket bättre sätt, och introducerar kanske miljontals personer till hans historia, och faktumet att historiker tror att genom att knäcka Enigmakoden kunde Andra världskriget förkortas med två år, något som ska ha räddat livet på omkring 14 miljoner människor. Fler personer borde veta vem han var, och The Imitation Game är den möjligheten.

Annonser

Att se fram emot i höst, och frammåt

Har skrivit på Twitter om saker jag är exalterad över som kommer hända nu under hösten, och jag måste bara skriva om det här det. Vi återgår till mitt kära listformat.

1. Det senaste bandet jag fastnat för heter The Growlers, och kommer från USA. De nämndes i en (typ) artikel NME hade om skivsläpp inför hösten (ha! hittade den) och när de beskrevs så här kunde jag inte låta bli att kolla upp dem:

Self-proclaimed beach goths The Growlers have recently been touring with Fat White Family and, though slightly less depraved, their music is just as ramshackle. On ‘Chinese Fountain’ they pay homage to their ‘60s garage influences with a set of winning alt-pop gems.

De har hittills släppt fyra album, och deras femte, Chinese Fountain, kommer ut den 28:e september. Deras musik är helt i min smak, och kan beskrivas (eller inte alls) som surf-punk, garage eller ja, beach goth. Du får tolka det hur du vill. Har nu lyssnat hysteriskt många gånger på den första singeln från platta Monotonia. Älskar den. Den är melodisk, men har trots det den rätta garage-tonen. Snälla se hela videon, eller börja titta 1:12 minuter in i videon, då en i bandet klär ut sig till Frida Kahlo, och det är helt perfekt, väldigt snygg, och helt seriös med skägg och allt.

Dessutom, en väldigt rolig artikel om bandet från musiktidningen Spin, om inspelningen av den nya skivan.

2. En film jag ser absurt mycket fram emot är 20.000 Days On Earth, en biografisk/påhittad dokumentär (beroende på hur du själv väljer att de på det) om rockikonen Nick Cave. Cave är en mina absoluta musikfavoriter med sin speciella image och sound, och hans röst låter som något han fått efter en pakt med djävulen. Filmen är regisserad av videokonstparet Iain Forsyth och Jane Pollards, och skriven tillsammans med Cave, och utspelar sig under 24 timmar, under inspelningen av hans senaste skiva Push the Sky Away (tillsammans med The Bad Seeds såklart). Fantastiskt nog kommer så har till och med SF köpt den (och biljetterna släpps om 5 dagar), men den kommer även visas på mindre biografer som Bio Rio.

Förresten, jag upptäckte den perfekta Nick Cave låten att lyssna på när det regnar och åskar, som det gjort idag, och låter är Mercy, från skivan Tender Prey som släpptes 1988 (finns även en häftig live-version).

3. Min favoritserie QI har premiär för sin 12:e säsong (L) på brittisk tv den 3:e oktober, och lyckligtvis brukar den inom ett dygn dyka upp på Youtube.

4. Jag ska kanske, förhoppningsvis se Morrissey på Hovet den 13:e november. Har inte bokar biljetter ännu, så det kan fortfarande skita sig.

5. Ser fortfarande väldigt mycket fram emot filmatisering av Alan Turings liv, alltså filmen The Imitation Game, med Benedict Cumberbatch i huvudrollen. Har ännu inte ett definitiv svar på om den kommer upp på svenska biografer. Återigen, jag återkommer.

6. En av mina favoritserier Sherlock kommer att börja filma inför nästa säsong efter jul. Det blir ett fristående avsnitt, och sen en fjärde säsong.

7. BBC har en ny thriller serie (fem delar) på gång, den heter London Spy och huvudrollen spelas av en av mina favorit skådespelare Ben Whishaw. Manusförfattaren Tom Rob Smith har i en intervju med The Independent beskrivit handlingen såhär: ”Danny is an outgoing and pleasure-seeking romantic who becomes embroiled in the world of British espionage, after falling for the enigmatic Alex. But when Alex disappears, Danny must decide whether he is prepared to find out what has happened to him.”

Fortysomething

Precis upptäckt en serie som heter Fortysomething, som gjorde i sex avsnitt 2003. Brittisk – självklart. Den finns upplagd i kortare delar på YouTube, och vad som gör den så bra är dess skådespelare. Huvudrollen Paul Slippery, en pappa till tre söner spelas av Hugh Laurie (House MD) som en dag vaknar upp och kan höra folks tankar (som Buffy-avsnittet Earshot). En av sönerna spelas av Benedict Cumberbatch (Sherlock), frun av Anna Chancellor (för mig känd som chefen i serien The Hour) och en kollega till Paul, och fiende, spelas av Peter Capaldi (nya Doktorn, premiär 23 augusti). Den är rolig, knäpp och väldigt brittisk. Fortysomething var inte speciellt populär när den först visades på ITV, vilket också är orsaken till av det bara blev sex avsnitt, på 60 minuter. Men eftersom dess skådespelare i efterhand nått framgång, har den blivit populär, och har 7,9 i rating på IMBD. Men det är en smula bisarrt att se alla dessa kända ansikten i en och samma serie.

Ps, apropå Cumberbatch – trailern för The Imitation Game har äntligen släppts, och jag ser fram emot den filmen absurt mycket. Den har brittisk premiär 14 november, men det finns ingen information om den ska komma upp på svensk bio, så jag har mailat SF, och meddelar här när jag får ett svar.