Utandning.

Två dåliga nyheter på två dagar. Det är rätt svårt att ta in, så jag försöker bara ta en dag i taget. Det som hjälpte för några dagar sen (nedan) hjälper inte riktigt längre. The Babies Mess me around (And you’re a dumb fuck you fucking idiot, yeah you’re a dumb fuck you fucking piece of shit, yeah you’re a dumb fuck you fucking loser, yeah you’re a dumb fuck you stupid fucking kid) och The Regrettes Hot har viss effekt.

Tisdag 16 maj

Vad hjälper i dessa stressade uppsatstider?

  1. Thåströms nya singel Utanför Old Point Bar.
  2. Klassisk musik-spellistor på Spotify (medan jag pluggar).
  3. Hockey VM.
  4. Gamla avsnitt av Great british bake of (förra säsongen).
  5. Senaste säsongen av How I got news for you. (Brittiska originalet av Snacka om nyheter. Politisk satir och även ett hyfsat sätt att hålla koll på brittiska nyheter.)

Att vara stressad får mig mer känslig för att känna oro och ångest, så till och med spänningen i en serie som Orange is the new black (som ändå är ganska tamt spänningsmässigt) kan väcka oron. Det känns helt knäppt, så jag har fått skala av det mesta jag följer på tv och Netflix till ovanstående. Det är svårt att känna ångest av ett bakprogram…

PS. Måste bara säga apropå klassisk musik – jag har följt den nygamla Kulturfrågan Kontrapunkt på SVT som ju avslutades igår, eftersom jag älskar konst och litteratur så har jag tyckt det varit väldigt roligt ändå, allrahelst när man faktiskt kan några frågor varje program. Men aldrig musikfrågorna – eller, jo Bach kunde jag, men jag hade ingen aning om vad stycke hette. Men då – i finalen – kunde jag första musikfrågan som ingen av lagen kunde, just eftersom den var med på en av spellistorna jag haft som pluggmusik, på Spotify. Och jag visste till och med var stycket hette eftersom jag gillar det så pass mycket. Det i alla fall Jazzsvit av Shostakovic, har typ aldrig varit så stolt över något, eftersom ju ingen av lagen kunde det. Det var allt jag hade att säga.

Jaha, så nu är det sommar

Jag skickade in terminens sista tenta igår vid 18-tiden. Det var en sådan lättnad att bli klar. Jag har inte skrivit något alls här om den sista delkursen Internationell politik sedan den började. Det bara blev så. Har haft väldigt lite energi den här månaden, allrahelst de sista två veckorna, vilket varit lite oroande. Lite så att det började smyga mot depressions hållet. Kursen har hur som helst varit väldigt intressant, det det har också varit första gången vi fått använda oss av teorierna vi lärt oss, att faktiskt få göra eget beskrivande av utrikespolitiska händelser med hjälp av olika teorierna. Händelsen jag beskrev var Palmes jultal 1972. Det var intressant. Denna gång fick vi faktiskt en hel vecka med heltentan – alltså behövde jag inte ens be om med tid. Vi fick den på eftermiddagen i förra torsdagen, men jag började inte ens då. Sammanlagt satt jag bara fem dagar med den, men jag märker att ju längre på terminen jag kommit desto mer effektiv blir jag. Eller så förstår jag mer, eller känner mig själv bättre. Lyckades till och med skriva de två senaste seminarieuppgifterna hemma istället för på biblioteket (minus en dag typ), något som aldrig skulle ha gott i början på terminen. Att få känna att jag faktiskt klarar av studierna var en av sakerna jag önskade av detta år, och det har gott så bra, och försöker ta mig tid att faktiskt känna mig stolt över mig själv – tre delkursen med högsta betyg, och nu är det bara att vänta på det sista. Jag har ju till och med lyckats klara av salstentor, med råge.

Började misstänka att jag kanske helt enkelt mådde sämre för att det är sommar, vilket var något som brukade ske förut. Sommardepressionen, något som inte är lika vanligt som vinter versionen. Men med bättre insikt och en Asperger diagnos kan jag väl se att än av orsakerna är väl att jag förlorar den rutin jag hunnit bygga upp de senaste månaderna, vilket känns jobbigt.

Men sommaren är ju trots allt inte så långt (är jag den enda personen som tröstar mig med detta)? B-kursen kommer att dra igång om inte allt för lång tid, och jag får tillbaka mina rutiner. Hoppas trots allt hinna läsa mer i sommar, liksom att faktiskt se filmer. De två senaste månaderna har jag bara lyckats läsa kurslitteratur, och jag har inte har något vilja att se långfilmer, istället några dokumentärer och tv-serier – Gilmore Girls, Elementary, Daredevil, Crimianl Minds, och just nu Grey’s Anatomy. När man är trött och stressad, och har mycket i huvudet är det lättare att sätta sig framför ett avsnitt eller två där man känner till storylinen och alla karaktärerna, och  man vet vad man kan förvänta sig.

Viseuell extravaganza x14

tumblr_inline_mtkzcvcT3a1rb7co3

 

 

1968_Olympics_Black_Power_salute

 

Patti-Smith-quote

 

albums_checklist_2_1_

 

 

hämta (2)

 

tumblr_n4uib1p3FS1ruw1vso1_1280

 

 

maslow-hierarchy

Maslows behovshierarki

 

Salvador Dali och coco chanel

Salvador Dali och Coco Chandel. Visste ni dessutom att hon var nazist? Kolla upp boken Sleeping with the enemy: Coco Chanels Secret War av Hal Vaughan.

tumblr_m30yxebk8x1qisegao1_500

 

 

tumblr_n467ycrLS11qjjc07o1_500

Piet Mondrian naglar

tumblr_mxcpfyCJee1qa0uujo2_500

 

 

 

tumblr_mxcpfyCJee1qa0uujo3_500

 

 

tumblr_n5yiyaXpuq1qmoni4o1_500

 

 

tumblr_inline_myrhwattKj1qzujft

Sherlock säsong 3, med häftiga visuella detaljer

Svart eller vitt? Upp eller ned? Alltid Joy Division!

(Elliott Smith – Needle in the Hay)

Jag myser in i hösten. Har tagit fram min hundtandsmönstrade yllekavaj, den turkosgröna halsduk och de svartvita fingerlösa vantarna, som jag förra vintern köpte från herravdelningen i någon butik (får inte kvinnor bära fingerlösa vantar?) Tänder ljusslingan och jordgloben då det börjar mörkna vid 7-tiden. Har jag nämnt också hur trevligt det är när alla tv-serier drar igång? Och typ bäst av allt – idag (nu i förrgår) har min favoritserie QI (Quite Interesting) premiär på BBC. Förhoppningsvis så lägg avsnittet upp på youtube innan kvällen övergår till natten. Orsaker till varför QI är bäst:

  1. Det är en quiz-show.
  2. Fast med komiker.
  3. Stephen Fry är programledare. Och han är bäst.
  4. Man lär sig massor av onödig trivia, som man ändå tycks få användning av.

Programidén är i princip följande: fyra komiker (oftast) får svara på frågor, men vars svar oftast är omöjliga att veta/gissa, och därför får de poängavdrag om de svarar klichéartat, och därför uppmuntras intressanta eller hysteriskt roliga svar istället, vilket då ger poäng. Och istället för de vanliga tv-säsongsuppläggen, så heter säsong 1 av QI A, säsong 2 är B och så vidare. De är nu uppe i J, vilket då hade premiär häromdagen. Och varje avsnitt har då ett tema på den bokstav vilket tillhör den säsongen. Veckans premiär avsnittet  hade tema jargon. Och en av de bästa sakerna är att gästerna i förväg endast informeras om avsnittets tema, och kan förbereda lite material på det, men till skillnad från typ Parlamentet, så har de ingen aning om frågorna, och Stephen Fry går ensam igenom en övningsgenomgång av dagens avsnitt ensam. Om du tvivlar att kolla på ett avsnitt så uppmanar jag dig att i alla fall testa och kolla på följande klipp, med roliga intressanta teman:

 

 

 

 

 

NME (den brittiska musik tidningen New Musical Express) publicerade i veckan en lista med ”beautifully sad songs”, i reaktion mot listan från förra veckan  med ”most uplifting song efter”. Och den sistnämnda listen var totalt gräslig. Eller så har jag bara en morbid fascination för sorgliga låta, men herregud – Back to Black eller Walking on Sunshine?! Existerar det människor som väljer den sistnämnda, eller handlar med bara om att jag bara träffar människor med psykiatriska diagnoser? Tror jag gillade typ 4-5 av de ”glada låtarna, men då handlade det ju ändå om band om Nirvanda eller Iggy Pop. Och ändå försöker jag ju att inte lyssna på Closer eller Pornography jämt, eftersom jag nästan programmerats med mantrat att känslor är självgenererander. Alltså om man tillåter en djupdykning i en negativ känsla, alltså att ligga kvar där under täcker om lyssna på Die in the Summertine i smartphonen, så mår man sämrte, till skillnad om man tar en dusch, sätter på sig favoritkläderna och faktiskt går ut. Men helvete vad svårt det ändå är. Allrahelst då jag så tydligen föredrar ”sad songs” framför ”upliftings”.

(You ought to be proud that I´m getting good marksssss.)

Har också funderat en del över bipolariter, eller manodepressivitet under dagen, vilket kom från att jag tittade på delar av Stephen Frys (!) dokumentär om den psykiatriska diagnosen. Där han också kom ut ur psykgarderoben. Det var så modigt av honom, och kan därför inte heller låta bli att fascineras av Carrie Fisher och hennes öppenhet om allt från maning besatthet till ECT-behandling. Finns det någon svensk motsvarighet till henne tro? Såg kort Jonas Indes program, och kanske skulle han kunna respresentera hennes roll, i och med öppenheten om en psykiatrisk (tabu!) diagnos och till och med självmordsförsök (som kanske ändå är det värsta tabuet – tänk ändå – du klarar bara inte av att leva, till den grad att du väljer att hellre dö – så svårt är det att klara av att leva ett ”normalt” liv. Men våga bara tala om det!) Sen har vi ju också någon Beate Grimsrud, som jag bara inte kan låta bli att ha som idol och imponeras av. För om man tänker efter, är inte de som lider av schizofreni de mest utsatte, de mest utanför, de mest ”andra”. Kanske till och med motsatsen till vad vi anser att en ”normal männsika” (existerar sådana?)

Nu ska jag i alla fall iväg till Moderna Museet för att kolla in utställningen Picasso/Duchamp (!), liksom en andra titt på Yoko Ono. Lovar en recension senare under dagen. Bye, bye!