Twelwe Years a Slave, Hans Gedda och Man Ray

Var det någon som tittade på videon med Tampel Grandin? Jag hoppas det.

Är fortfarande förkyld. Livet är underbart. Låg i sängen igår och kollade på repriser av Australiensiska Masterchef. Är lite smått besatt av det programmet…

Hur som helst, insåg att jag missat att uppdatera en del, om olika kulturutflykter, så vi gör ett litet sammanfattande inlägg.

1. I januari såg jag Twelwe Years a Slave på bio. Skrev en kortare recension om filmen, men publicerade den aldrig. Detta skrev jag:

Ända sedan jag läste om Steve McQueens senaste film har jag inte kunnat vänta. Efter Hunger och Shame, har förvandlats till en regissör att lita på. I alla fall om man är förtjust i filmer som är smått äcklande och får ens hjärta att göra ont, ja eller magen. Herregud, vad jobbigt det är att vara biobesökare när man ser hans filmer, och jag har nu sett alla tre i en biosalong, med tillhörande popcorn. Och just nu minns jag inte om den här filmen är värre än de andra, men den kändes värre. Chiwetel Ejiofor varväldigt trovärdig som Solomon Northup, men kände hans smärta – han spelade aldrig över med den, den var istället nyansrik och dämpad. Som om den låg fastkedjad i hans bröst. Michael Fassbender var fruktansvärd, helt mardrömslik, och i all sin drama, en intressant motvikt till Ejiofor. Och med Fassbenders genom onda karaktär, var även Benedict Cumberatch en motvikt, visst ansåg han att det var okej att äga människor, men kunde trots detta se sina slavar (och specifikt Northup) som en faktisk människa. En film om kontraster. Jag är väldigt nöjd, och filmen var väldigt bra.

Jag hurrade i soffan när McQueens vann Bästa film på Oscarsgalan, det hade varit så mycket diskussioner på förhand: skulle den vinna? om den vann skulle det då handlar om att vita ville visa att de inte röstade rasistiskt? att den inte förtjänade att vinna eftersom den bara spädde på den vita mannen skulle (det var en seriös recensent som sade så!) Till grad att filmen i säg försvann.

2. I februari gick jag på utställningen Hans Gedda och Mörkrets mästare på Nationalmuseets tillfälliga Konstakademiadress. Jag vet inte vad som var bäst, fotografierna (som många var välbekanta), eller faktumet att Jonas Gardell och Mark Levengood var där med familj. Gardell som var en av Geddas modeller. En del av mig ville be om Gardells autograf, men man vill ju inte gärna störa när man är på museibesök med familjen, det känns inte sjyst. Utställningen pågår i 5 dagar till (!!!) så passa på! Förutom just Gedda är ju även titeln ”Mörkrets mästare” och det syftar på en konstutställning som fungerar som en historisk kommentar, med så kallade caravaggister (efter barockkonstnären Caravaggio.) Många häftiga, symbol tyngda målningar med religiösa motiv.

dd8d2aec47981f4593ba7a0a42c181c9

hämta

3. Och slutligen förrförra lördagen då jag besökte Millesgården, för utställningen Man Ray, New York – Paris – Hollywood. Missförstå mig inte nu, för Millesgården är ett väldigt trevligt museum, som är väldigt vacker beläget, men deras utställningar har en förmåga att vara all bark, no bite (vad finns det för överensstämmande svensk uttryck?) Det verkar bra, massor av reklam för utställningarna, utställningen känns väldigt proffsigt utformat, men det saknas alltid lite när det gäller verken som ställs ut. För det är aldrig de stora, kända verken (det har de väl inte råd att hyra in), men det finns visserligen alltid en bredd på verken. Men, det slog mig nu, som det alltid göra – det är alltid flera skisser eller kladd de stället ut. Och det irriterar mig. Det spelar ingen roll om det är Man Ray, eller något annat stort konstnärsnamn, jag vill inte se skisserna de tecknat på 3 minuter. Och jag tvivlar på att de själva skulle uppskatta det, om personerna levde. Jag skulle ändå rekommendera den, för det är sällan vi får se konstnärer som Man Ray ställas ut idag i Sverige. Som någon recensent kommenterade då Moderna Museet lite för besatt av Marcel Duchamp, och då glöms andra dadaister/surrealsiter bort (Duchamp var visserligen ingendera, men fann sin inspiration där.) Såhär beskriver i alla fall Millesgården utställningen:

I utställningen får vi följa den ryskjudiske, kultförklarade konstnären Man Rays, född i USA (1890-1976), konstnärskap genom en vindlande resa som spänner över två världskrig. Från 1910-talets tidiga dadaism i New York, dit de europeiska konstnärerna sökt sig under kriget, till Paris på 1920- och 30-tal, för att återvända till USA för att undkomma nazisternas framfart i Paris under 1940-talet.

Man Ray var framförallt verksam på tre platser: New York, Paris och Hollywood. Tyngdpunkten i utställningen är Man Rays återkommande teman och formspråk. Som besökare möter man kända verk som bland annat strykjärnet Cadeau, och fotografiet La Prière.
Platserna, tiden och berömda personer som Marcel Duchamp, Andre Breton, Pablo Picasso, Kiki och Lee Miller lämnar avtryck i hans konst.

Utställningen visar Man Rays mångfacetterade konstnärskap. Han utforskar vad konst är och arbetar i många olika tekniker; skulptur, fotografi, teckning, måleri, objekt och experimentell film. Cirka 90 föremål visas i utställningen.

images

the-gift-1921

 

Annonser

Från skolstart och vidare

(Ebba Grön – Flyktsoda)

1. Så har man börjat skolan (igen.) Åkte ut till Södertörn igår för registrering och annat tråkigt, och på måndag drar studierna igång. Ser väldigt mycket fram emot det. Jag hade missuppfattat en del, och trott att varje inriktning i journalistikprogrammet var en klass, alltså 30 (cirka) elever, men vi är istället fem från varje inriktning som tillsammans bildar en klass på 35. Och jag ska alltså studera med inriktning historia (och jag har verkligen saknat historia.)

2. Har hittat den bästa boken (ha!): Marxist-Leninistisk grundkurs för Kommunistiska Partiet, utgiven 1981 av Proletär kultur, och verkar helt oläst. 5 kronor på second hand. Den inkluderar texter av folk som Marx och Lenin, och hela Kommunistiska manifestet. Är också väldigt nöjd över följande fynd: Germaine Greers Den kvinnliga Enucken – en feministisk klassiker som jag velat läsa en mindre evigheter (men måste medge att jag blev lite besviken när hon deltog i brittiska Big Brother – jag menar, vad i hela världen?)

3. I mars kommer ett av mina favoritband – Black Rebel Morotcycle Club, att släppa en ny platta. Äntligen!

4. Och nu har både BAFTA och Oscars nomineringarna släppts, och personligen ser jag fram emot dessa filmsläpp under året 2013:

  • Lincoln, med Daniel Day-Lewis i huvudrollen
  • The Master, med flera bra skådisar och av regissören som gjorde Magnolia och There Will Be Blood
  • Kill Your Darlings, mer nyfiken på den – med Elizabeth Olsen och Daniel Radcliffe, och en handling centrerade till Beat-författarna, regissördebut
  • Twelwe Years A Slave, av Steve McQueen, och med Brad Pitt, Michael Fassbender och Benedict Cumberbatch

5. Har nu fastnat för en radioserie från BBC som kallas Cabin Pressure, som spelas på BBC4 och idag var det avsnitt 2, säsong 4. Den handlar om ett väldigt litet flygbolag, men ett plan, två piloter, bolagets ägare och hennes smått korkade son. Och det hela är väldigt, väldigt roligt. Efter att ha lyssnat på några avsnitt, tog jag en paus och lyssnade istället på Hancock’s Half Hour från 50-talet, där med brittiska stjärnkomikerna Tony Hancock och Sid James medverkade, och i avsnittet jag lyssnade på var Laurience Olivier cameogäst (avsnittet The Fete)

 6. Har hittat ytterligare ett ganska udda halsband som jag fastnat för, nämligen detta:

anatomically-correct-heart-necklace

Ett anatomiskt korrekt hjärta. Det går att köpa här, och de säljer även andra ”kroppsdelar”, bland annat hjärnan.