Gone Girl

I lördags såg jag David Finchers senaste film Gone Girl på bio, baserad på thrillern med samma namn skriven av Gillian Flynn, som även ligger bakom manuset till filmen. Jag är ett stort fan av Finchers thrillers (typ Seven, Fight Club, Zodiac och The Girl With the Dragon Tattoo) och efter att tvingats se trailer från Gone Girl på Youtube en halv miljon gånger, så bestämde jag att den borde ses efter att läst en bit av Hanna Fahls artikel om ”cool girl-monologen” (jag återkommer till den senare.) Så jag visste egentligen inte så mycket om den, eftersom jag inte hade läst boken (läser sällan deckare och thrillers) och hade även medvetet undvikit recensioner eftersom det är en Fincher-film och jag inte ville få något förstört.  Jag hade köpt popcorn (thriller kräver popcorn) och slog mig ned i biosalongen för 15 minuter av reklam, och sedan drog filmen igång.

Vi får följa Nick Dunne (Ben Affleck) som har en helt normal dag där han möter sin syster som jobbar på en pub och klagar över sin femte bröllopsdagsfirande och frun i allmänhet, för att sen ta sig hem. Där upptäcker han att glasbordet i vardagsrummet är krossat och frun Amy (Rosamund Pike) är försvunnen. Han ringer polisen som direkt som tar det på största allvar och drag igång en utredning. De hittar blodstänk i köket, och den manlige polisen Gilpin misstänker direkt att Dunne är skyldig till Amys försvinnande när han inte beter sig ”på rätt sätt”, och inte heller kan svara på vad hon gör om dagarna, eller om hon har några vänner i området. Men Rhonda Boney som leder utredningen känner att någonting inte är som det verkat. Paret Dunne tvingades flytta från sitt älskade New York till Missouri när Nicks mamma blev sjuk i bröstcancer, och deras liv försvårades ytterligare när de båda förlorade sina jobb på grund av finanskrisen, vilket ledde till svårigheter i deras äktenskap. För de var ju så kära i början, och kysstes i ett sockerregn och hade sex jämt, på allt med vågade platser. Scener från tidigt i deras förhållande varvas med utredningen, samt när det började knaka i fogarna. Pressen hakar snabbt på utredningen, och hetsar att Nick självklart måste ligga bakom Amys försvinnande.

Jag har alltid haft svårt för Ben Affleck (hans träighet) men tyckte ganska tidigt att han inte var så farlig. Till och med ganska bra. De romantiska scenerna i början var ganska fruktansvärda och fick mig nästan att undra om jag valt fel film. De var allt för gulliga och sentimentala. Men första halvrimmen i filmen hade jag svårt att inte fundera över Amy/Pike. Någonting var inte rätt, eller bra. Och jag undrade om hon helt enkelt inte var en särskilt bra skådespelare. Hennes ansiktsuttryck var mest alldeles slätstruket så ett sätt som inte riktigt stämde. Tyler Perry som spelade Nicks advokat var en karaktär som förde in en hel del behövd humor, till den annars väldigt mörka filmen. Den kvinnliga karaktären som jag tyckte mest om i filmen var Nicks tvillingsyster Margo, spelad av Carrie Coon. Dessutom tyckte jag mycket om hur den undersökte medias roll i denna typ av polisutredningar, och de åsikter som medierna presenterar som sanningar får alla i området där de bor att bli övertygade om Nicks skuld. Det gör en dessutom glad att man inte bo i USA, där tabloiderna och spekulativa nyhetskällor har större makt. (Spoliervarning från och med nu.)

Det blev snabbt tydligt att det inte alls rörde sig om Pikes skådespelarinsats, och jag måste säga att jag misstänkte att hon låg bakom sitt eget försvinnande från en av de första scenerna då hon låg med huvudet i hans knä, och han drog händerna genom hennes hår. Hennes blick var psykopatkall. Men en av de bästa sakerna med filmen var användandet av unreliable narrator (opålitlig berättande) eftersom vi får sån empati för varför hon känner sig manad att lämna honom. Han hotade henne, slog henne, var en fruktansvärd make, och en hemsk person. Scenerna är tillbakablickar, och ibland berättade genom hennes alltmer skräckslagna dagboksinlägg. Vi förstår det, och även om den Nick Dunne som går igenom polisutredningen verkar vara en okej person, så tror ju vi i publiken på att det måste vara en fasad. Allrahelst med tanke på älskarinnan Andie, en  20-årig elev i hans kreativt skrivandekurs, som han har inga problem med att bli avsugen av, mitt under fruns försvinnande.

Både boken och filmen har omgetts av en diskussion om kvinnokaraktärerna, samt om historien är feministisk eller antifeministisk. Hanna Fahls artikel är ett svenska exempel på det, liksom denna artikel från The Guardian som ganska bra sammanfattar debatten kring både filmen och boken. Den får mig dessutom att vilja läsa boken, för att kunna jämföra. Eftersom den kritiserar hur den så kallade ”cool girl-monologen” förlorar lite av sin skärpa, samt förvandlar många av kvinnorollerna till stereotyper. Amys karaktär är till exempel är så gått som helt utan djup, Nicks älskarinna, white trash kvinnan som bort granne till Amy efter att hon rymt, och Amys rika mamma. Kvinnokaraktärerna var verkligen något jag störde mig på även när jag satt i biosalongen. Till ”cool girl-monologen” som syftar till när Amy rasar över kvinnor som i förhållandet med sin pojkvänner tvingas förvandla sig till den sköna tjejen som aldrig blir arg, och är väldigt ”low maintenance” (kräver lågt underhåll.)

Att vara en Skön tjej innebär att jag är en åtråvärd, klipsk och rolig kvinna som gillar fotboll, poker, snuskiga skämt och rapningar, som spelar tv-spel, dricker billig öl, gillar trekanter och analsex och stoppar i sig hamburgare och hot dogs som om hon kan äta hur mycket som helst, samtidigt som hon är en nätt storlek 34, för Sköna tjejer är framförallt heta. Heta och förstående. Sköna tjejer blir aldrig arga; de ler bara en smula på ett sorgset, kärleksfullt sätt och låter männen göra vad de vill. Fortsätt bara, pissa på mig, jag bryr mig inte, jag är en Skön tjej[DN]

En annan sak som kritiserats är att Amy falskt anklagar sin före detta pojkvän för att ha våldtagit henne, något som förstör hans liv. Det är något som förekommer relativt ofta i deckare och thrillers, och förstärker vissa personer tro om att det då måste vara vanligt förekommande i verkligheten också. En total jävla osanning, som då påverkar kvinnor som blivit våldtagna, men som därför inte tas på allvar. Våldtäktsoffer som behandlas illa nog som det är under en polisutredning och rättegång (vad som kallas second rape.) [The Guardian, ”She references a report by the Crown Prosecution Service last year, which found that, during a 17-month period, there were 5,651 prosecutions for rape and just 35 for making a false allegation of rape.” Mer statistik här.]

När jag lämnande biosalongen kände jag mig uppfylld av en enorm upprymdhet, för jag har aldrig riktigt sett en film som Gone Girl. Den var otroligt spännande, hade humor och trots en del segare scener så kändes den inte som de 2,5 timmar som den faktiskt var. Trots att slutet inte var riktigt tillfredsställande. Men att som publik bli total lurad av en karaktär och en handling är fruktansvärt roligt. Jag hade dock lite svårt att skaka av mig en specifik scen där Amy övertalar en före detta pojkvän till sex, och mitt under akten, iklädd sexiga underkläder, sticker hon en kniv i hans hals och tycks njuta av när blodet strömmar över hennes kropp. Det är nog den mest brutala scen jag någonsin sett, mest på grund av hur den blandar (eller jämför) det sexuella njutandet, med det mordiska. Men som sagt, kvinnokaraktärerna skavde en smula och när jag kom hem läste jag en rad recensioner, liksom hela Fahls artikel. De tydliggjorde en del av problemen med filmen, så vi får väl helt enkelt se om jag läser boken, för att se om den är mindre problematisk.

Annonser

Allmänt

(Några saker jag har haft sparade på mitt skrivbord, som jag vill kunna slänga.)

BshYL4XIEAA403w

Frankenstein first page Mary Shelley

Första sidan på manuskriptet till Frankenstein, skriven av Mary Shelley.

 

tumblr_lozy3jQoR21qepurpo1_5001

tumblr_mq6s6dDF3L1r3bf5oo1_500

tumblr_mef15sESlY1rmxdlno1_1280

tumblr_n65knzhkFg1r08urio3_500