”Titta vilken fin, stadig, grå himmel”

Å ena sidan är jag väldigt glad att jag äntligen har sett Woyzeck. Men, jag vet inte om jag verkligen gillade den. När jag satt där bland att guld som tillhör Kungliga Dramatens stora scen, och pjäsen pågick i all sitt vrålande så tänkte jag att jag inte tyckte speciellt mycket om själva texten, men gillade ”special effekterna” och allt regissören (Michael Thalmeiser) stod för. Jag trodde att orsaken till att jag ibland kände en viss distans eller förvirring, berodde på just texten. Det hela var en smula förvirrande. Och så kom jag hem och hittade en pdf-fil efter en googling, en engelsk översättning och började läsa. Texten är fantastisk! Den är vrålande, blödande och förtvivlad. Nu, såhär tre timmar senare, inser jag att jag har problem med uppsättningen. Och jag vet att alla älskar den, att all press har hyllat den. Men för mig var det flera grejer jag hade problem med. Kaptenen och raklöddret, det kändes förvirrat och inte genuint, Marie som nymfoman (varför?), jag tyckte inte att videofilmerna funkade, och jag hade vela ha mindre distans i förhållandet mellan Woyzeck och Andres, liksom att tydliggöra (eller förklara) Woyzecks äktenskap (nått slags bevis på att de faktiskt hade en relation, inte bara ett sexuellt förhållande). Karaktärena kändes inte som karaktärer med en personlighet, djup och bakgrund, utan mer som några slags teater stereotyper. Som exempelvis ”grottmannen” i Tamburmajoren, som ibland upplevdes som är karaktär för billiga skatt.

Det fanns dock saker som jag verkligen tyckte om – uppfinningen i Inga-Lill Anderssons ”karaktär” och låtarna som följer med, hur Erik Ehn spelade Woyzeck, kall och med ett avstängt känsloliv, hur narcissistik Johan Holmberg spelar Doktorn. Jag älskade scenlösningen, och hur man får känslan av att dessa karaktärer lever på mänskligheten botten.

Jag är glad att jag har sett en uppsättning av den. En tolkning. För det ger mig ju trots allt ett nytt synsätt på originaltexten. Jag är nöjd.

Annonser

1 till 8, och jag lovar att försöka komma in i bloggandet igen

1. Hur har det kommit sig att Bechdel-testet är överallt just nu? Bland annat i förra veckans Kobra.

2. Jag hoppade lite smått upp och ner när jag läste om Peter Birros nya serie som ska spelas in i vinter. Den ska handla om Göteborg, 90-talet och musik. Det känns bara så fruktasvärt irriterande att behöva gå runt och längta efter den ett helt år… Har dock fortfararande inte sett Monica Z, så jag antar att jag har något att göra under tiden (han skrev manuset för i övrigt, vilket jag tycker knappt nämts i skriverierna.) Jag tycker om allt jag sett av Peter Birro på svensk tv (åh Upp till kamp…) Visste någon förresten att han gett ut några poesivolymer, fina och så där arbetarklassarga. Gillade även Markus Birro en gång i tiden, då han fortfarande var författare och inte mediakåt. Det var tider det… Här skrev SvD om den nya serien.

3. Intressanta och kvinnliga förebilder från den brittisk-norska komikern Sandi Toksvig.

4. Mental floss på youtube:

5. Åh, hur underbar är inte publiceringen av Morrisseys memoarer? Jag blir aldeless varm i hjärtat när jag tänker på det. Hur fantasktiskt hade det inte varit att kunna ha åkt ned till Göteborg och fått en signerad utgåva? Det är så perfekt – om en, en smula bissart att den givits ut på Penguine Classics. Läs om meningen en gång till. Classics. Inte vanliga Penguine, eller Penguine Modern Classics (som ger ut typ Elelyn Waugh), utan Classics. Jag har ett exempel på en annan Penguine Classics i min bokhylla – det är tre Sofokles pjäser. Vad i hela världen? Andres Lokko skrev i alla fall en smula fan boyigt om den här. Hur som helst, boksläppet är en ytterliga ursäkt att lyssna på allt för mycket av hans Smiths-album och soloplattor. Jag tackar.

6. Och appropå autografer, jag ångrar innerligt att jag inte fick fram till Martin Shibbye där på tunnelbaneperoången och bad om en autograf. Jag så borde ha gjort det! Ah!

7. Eftersom jag i princip helt saknar tiduppfattning har min arbetsterapeut skrivit ut ett tidshjälpmedel till mig. Det är en liten manick som mäter ut tiden; 5, 10, 15 och 20 minuter, med små elektriskt röda prickar. Perfekt. Nu vet jag exempelvis att det tar cirka 10 minuter att sminka mig på morgonen, eller hur längre jag bör borsta tänderna (också 10, eftersom jag gått tillbaka till manuell tandborde – hatar ljudet av de elektriska.) Det är trevligt att göra sitt liv lite enklare. (Om någon är intresserad, här finns en redogörelse över olika typer av tidshjälpmedel.) Kongnitiva hjälpmedel är verkligen intressanta, och nu är jag stolt ägare (lånare?) av två!

8. Ser fram emot morgondagen. Först till habiliteringen för en föreläsning som relaterar till aspergers (hinner bara gå på halva), för att sen åka mot Östermalstorg och Dramaten, för att äntligen se Woyzeck (äntligen!) Lovar att lyriskt beskriva den upplevelsen när den är genomlevd.

I väntan på resultat och en smula kultur

1. Nervöst, nervöst, nervöst. Först två timmar grupp imorgon, och sen återkoppling på utredningen. Hjälp!

2. Fastnat för ett nytt band, Swim Deep. Kommer alltid gilla rockband som vågar vara feminina/androgyna och motsätter sig konservativa könsstereotyper.  Långt vågigt hår, rosafärgat här, blommiga skjortor/blusar, inget sexualiserande över kvinnokroppen utan istället likställs den mer med ett abstrakt konstverk,  och några inslängda blommor. Gillar speciellt låten King City, och på youtube finns videon i två versioner:

Officiell hemsida

NME, Radar Band Of The Week

NME, recension på debutskivan Wheare The Heaven Are We

Peace

3.  Den 17:e oktober har pjäsen Woyzeck premiärKungliga Dramatiska Teatern. Med bland andra Rebecka Hemse. Har velat sett den sedan jag läste att det var Sarah Kanes största inspiration (jag skulle ge mycket pengar för att få se hennes uppsättning från 1997.) Så här skriver Dramaten om den:

Woyzeck

av Georg Buchner

Michael Thalheimer tillbaka på Stora scenen med klassikern Woyzeck – en stor teaterhändelse.

Woyzeck är en av teaterhistoriens märkvärdigaste pjäser. Författaren Georg Büchner var bara 23 år gammal när han dog 1837 och bland de efterlämnade pappren fanns detta drama.  Kort och fragmentariskt, men vibrerande intensivt. Ett mästerverk.

Vi möter den förtvivlade och fattige soldaten Woyzeck som hunsas av sina befäl och utsätts för medicinska experiment. När hans hustru Marie bedrar honom krossas han av maktlöshet och begår en fruktansvärd handling. Historien hade verklighetsbakgrund – Büchner fångade upp den och än idag behåller den sin kraft.

Michael Thalheimer är en av Europas mest hyllade regissörer.  Han tillhör den konstnärliga ledningen vid prestigefulla Deutsches Theater i Berlin, där hans uppsättningar spelas kontinuerligt. Thalheimer arbetar för en rad stora europeiska teatrar och teaterfestivaler. Hans regikonst är avskalad men rik – han går till den glödande kärnan.

Thalheimers första besök på Dramaten var ett gästspel med Goethes Faust på Stora scenen 2006. Två år senare regisserade han Kasimir och Karoline, som blev en stor framgång. Hans återkomst med Woyzeck är en stor teaterhändelse.

Senast Woyzeck gavs på Stora scenen var 1969 av Ingmar Bergman. På Elverket gavs den 2003 i regi av Stefan Larsson.

4. Vill just nu läsa denna debutroman av Linn Spross (recensionen kommer från dagens SvD):

22 augusti 2013

Prosa: Grundläggande studier i hoppfullhet och hopplöshet, Linn Spross, 303 s. Wahlström & Widstrand

Det unga Sverige har inte varit så här politiskt inriktat sedan 1970- talet. Och själv kan jag inte fatta att jag just inledde en recension med formuleringen ”det unga Sverige”, men det är ingen idé att förneka det: vi blir alla äldre.

De senaste åren har aktivism och debatt varit det dominerande temat på skolgårdar och universitet, och framför allt i medierna. Och inte bara på kultursidor. Modetidningar som Rodeo eller Bon skriver nu mer om ras- och klassfrågor än om kläder och livsstil. Politik är inte bara en livshållning för väldigt många unga, det är också mode. På gott och ont.

För hur djupt går egentligen ett politiskt engagemang och i förlängningen ett politiskt liv? Räcker det med att avstå från kött och kunna referera Judith Butlers genusteorier för att säga att man lever politiskt? Vad avkrävs egentligen av den politiska människan i dag? Och vad innebär det att strunta i alla normer? De frågorna kretsar Linn Spross kring i en sällsynt samtida debutroman, ”Grundläggande studier i hoppfullhet och hopplöshet”.

Den utspelar sig på och kring Uppsala universitet, där den introverta statsvetaren Hanna möter den utlevande Imagine och kärlek uppstår. För Imagine finns inga frågetecken i hela världen – hon är lika tvärsäker i sitt politiska tänkande som hon är underhållande i sin gränslöshet. Konsekvens ligger inte för henne, hon är oberäknelig och impulsiv, och Hanna har ibland svårt att hänga med i hennes tvära kast.

Hanna har förvisso en del invändningar mot några av Imagines mer extrema påfund: Är det egentligen politiskt och moraliskt försvarbart att försörja sig på snatteri? Men hennes protester krymper till ett intet, åtminstone i början av deras bekantskap. På Imagines initiativ arrangerar de aktioner och politiska grupper med mer eller mindre (oftast mindre) lyckat resultat. Det står allt klarare att Imagine, precis som hennes namn antyder, lever i en fantasivärld som inte klarar alltför starka konfrontationer med verkligheten. Hon tar sig själv på oerhört stort allvar, liksom många andra i denna tid, som till stora delar präglas av rättrådighet.

Kanske finns det helt enkelt ingen anledning kvar att skratta i denna korrupta värld, men Linn Spross bok är i alla fall väldigt rolig. Hon har valt att tackla sitt ämne med lika stora delar humor och allvar, och hon balanserar det för det mesta väldigt bra.

Det finns en befriande mänsklighet i hennes sätt att sikta in sig på gliporna i tvärsäkerheten. Hennes sakliga och krassa observationer påminner mig ibland lite om Gun-Britt Sundströms, inte minst den tidiga romanen ”Oppositionspartiet”, som handlar om ett gäng kvinnliga aktivister i en helt annan tidsepok. Hade jag varit redaktör för den här boken hade jag dock strukit ner den en aning, ibland blir det väl mycket upprepning av liknande scener.

Samtidigt kan Spross beskriva den magiska, himlastormande vänskapskärleken mellan Hanna och Imagine på ett sätt som bara är så stort som den sortens relation i den åldern kan vara. Och scenerna mellan Hanna och hennes 68-aktivistmamma, som nog egentligen lever mer politiskt än Hanna själv är anspråkslöst innerliga.

Precis som Amanda Svensson och Sami Said har Linn Spross fångat ett nytt sätt att skildra samtiden, med flytande gräns mellan humor och allvar. Jag vet inte hur den här romanen kommer att kännas att läsa om tio år, men just nu önskar jag den riktigt många läsare – inte minst bland alla tvärsäkra men ändå så vilsna aktivister där ute.

ANNINA RABE

Sydsvenska dagbladet

Afronbladet

Sveriges Radio