Sheeps are counting me.

I’m so tired – Fugazi

Jag skrev klart hemtentan vid 21-tiden efter att ha suttit nio timmar med den, med pauser bara för mat. Äh, den blev okej. Det är nog mina sämsta svar, men till slut fanns det varken energi eller ord kvar att förbruka, så det får duga. Vilket är något jag inte tänkt tidigare, vilket alltid är något – typiskt bara att denna attityd tycks ha infunnit säg i slutet på ett treårs program.

Men då och då när jag skrev fylldes jag av ett obehag. En känsla som klamrat sig fast efter en typ body horror mardröm jag hade inatt. I min mening är den (body horror genren, men visst mardrömmar också) som värst när den är närmast verkligheten. På min näsa har jag svarta prickar, black spots kallas det tydligen, men jag bryr mig inte om dem. Men i drömmen hade jag något medel på, men det gjorde ingenting. Sen hade jag en skrubb och kunde se större gråa fläckar på både näsområdet och hakan, så jag fortsatte skrubba tills de gråa löstes upp och under vara det som stora kratrar i mitt ansikte, 0,5 cm djupa och breda. Det var som om benen och brosket i mitt ansikte lösts upp. Jag kom ihåg den här drömmen i morse först när jag hade på min ansiktskräm. Men fy fan, känslan från drömmen försvinner inte.