september 2012 – does angels bleed crimson blood?

Ord och bild

Tack vare senaste avsnittet av QI, Journeys, så har jag fått ett nytt favoritord: psykopomp. Vilket innebär en (i religion eller mytologi) ledsagare till ”livet efter detta”, som Charon i grekisk mytologi exempelvis (wikipedia refererar även till Virgilius karaktär i Dantes Inferno och Purgatorio.) (Och det senaste avsnittet av QI, liksom alla gamla, finns snällt upplagda på youtube.)

Glömde nämna det att jag kom hem med en väldigt trevlig bok från Moderna Museet, nämligen Taschens A History of Photography. from 1839 to the present. 746 fullpackade sidor. Direkt när jag kom hem gick jag snabbt igenom boken, och markerade de sidor med bilder som jag instinktivt gillade. När jag mer metodiskt gått igenom boken, ska jag visa några av mina favoriter här.

Ska försöka orka skriva mer här, och hitta orden igen, men annars ska jag nog mest försöka få in ordet psykopomp i en normal konversation.

Svart eller vitt? Upp eller ned? Alltid Joy Division!

(Elliott Smith – Needle in the Hay)

Jag myser in i hösten. Har tagit fram min hundtandsmönstrade yllekavaj, den turkosgröna halsduk och de svartvita fingerlösa vantarna, som jag förra vintern köpte från herravdelningen i någon butik (får inte kvinnor bära fingerlösa vantar?) Tänder ljusslingan och jordgloben då det börjar mörkna vid 7-tiden. Har jag nämnt också hur trevligt det är när alla tv-serier drar igång? Och typ bäst av allt – idag (nu i förrgår) har min favoritserie QI (Quite Interesting) premiär på BBC. Förhoppningsvis så lägg avsnittet upp på youtube innan kvällen övergår till natten. Orsaker till varför QI är bäst:

Det är en quiz-show.
Fast med komiker.
Stephen Fry är programledare. Och han är bäst.
Man lär sig massor av onödig trivia, som man ändå tycks få användning av.

Programidén är i princip följande: fyra komiker (oftast) får svara på frågor, men vars svar oftast är omöjliga att veta/gissa, och därför får de poängavdrag om de svarar klichéartat, och därför uppmuntras intressanta eller hysteriskt roliga svar istället, vilket då ger poäng. Och istället för de vanliga tv-säsongsuppläggen, så heter säsong 1 av QI A, säsong 2 är B och så vidare. De är nu uppe i J, vilket då hade premiär häromdagen. Och varje avsnitt har då ett tema på den bokstav vilket tillhör den säsongen. Veckans premiär avsnittet hade tema jargon. Och en av de bästa sakerna är att gästerna i förväg endast informeras om avsnittets tema, och kan förbereda lite material på det, men till skillnad från typ Parlamentet, så har de ingen aning om frågorna, och Stephen Fry går ensam igenom en övningsgenomgång av dagens avsnitt ensam. Om du tvivlar att kolla på ett avsnitt så uppmanar jag dig att i alla fall testa och kolla på följande klipp, med roliga intressanta teman:

NME (den brittiska musik tidningen New Musical Express) publicerade i veckan en lista med ”beautifully sad songs”, i reaktion mot listan från förra veckan med ”most uplifting song efter”. Och den sistnämnda listen var totalt gräslig. Eller så har jag bara en morbid fascination för sorgliga låta, men herregud – Back to Black eller Walking on Sunshine?! Existerar det människor som väljer den sistnämnda, eller handlar med bara om att jag bara träffar människor med psykiatriska diagnoser? Tror jag gillade typ 4-5 av de ”glada låtarna, men då handlade det ju ändå om band om Nirvanda eller Iggy Pop. Och ändå försöker jag ju att inte lyssna på Closer eller Pornography jämt, eftersom jag nästan programmerats med mantrat att känslor är självgenererander. Alltså om man tillåter en djupdykning i en negativ känsla, alltså att ligga kvar där under täcker om lyssna på Die in the Summertine i smartphonen, så mår man sämrte, till skillnad om man tar en dusch, sätter på sig favoritkläderna och faktiskt går ut. Men helvete vad svårt det ändå är. Allrahelst då jag så tydligen föredrar ”sad songs” framför ”upliftings”.

(You ought to be proud that I´m getting good marksssss.)

Har också funderat en del över bipolariter, eller manodepressivitet under dagen, vilket kom från att jag tittade på delar av Stephen Frys (!) dokumentär om den psykiatriska diagnosen. Där han också kom ut ur psykgarderoben. Det var så modigt av honom, och kan därför inte heller låta bli att fascineras av Carrie Fisher och hennes öppenhet om allt från maning besatthet till ECT-behandling. Finns det någon svensk motsvarighet till henne tro? Såg kort Jonas Indes program, och kanske skulle han kunna respresentera hennes roll, i och med öppenheten om en psykiatrisk (tabu!) diagnos och till och med självmordsförsök (som kanske ändå är det värsta tabuet – tänk ändå – du klarar bara inte av att leva, till den grad att du väljer att hellre dö – så svårt är det att klara av att leva ett ”normalt” liv. Men våga bara tala om det!) Sen har vi ju också någon Beate Grimsrud, som jag bara inte kan låta bli att ha som idol och imponeras av. För om man tänker efter, är inte de som lider av schizofreni de mest utsatte, de mest utanför, de mest ”andra”. Kanske till och med motsatsen till vad vi anser att en ”normal männsika” (existerar sådana?)

Nu ska jag i alla fall iväg till Moderna Museet för att kolla in utställningen Picasso/Duchamp (!), liksom en andra titt på Yoko Ono. Lovar en recension senare under dagen. Bye, bye!

Det litterära universum

Den övre, 1/1986 U 8, kallas nu Ofelia

I mitt researchande gällande Hamlet, och allt som är relaterat till pjäsen, gjorde jag upptäckten att en av Uranus månar är döpt till Ofelia. Genom bilder från Voyager II tyckte man sig se bilder av denna måne, men i och med Hubbels rymdfärder under 2003 som dess existens bekräftades. Och som du antagligen misstänker så döptes den efter karaktären i Shakespeares pjäs. Så fint. Gillar alla fantasifulla namn som månar och dylikt fått.

Magritte och hans besatthet

En av mina favorit surrealister tillsammans med Max Ernst, är den belgisk konstnären René Magritte – vilket också råkade vara den man som min hjärna associerade till i och med den vita tröja i mitt förra inlägg, med paraply motiv. De fyra första bilderna är ett exempel på ett tema som, som bland många, återupprepas gång på gång i hans verk. De fem andra konstverken är några av mina personliga favoriter, allrahelst paret som kysser varandra, men vars ansikten är täcka. Det är svårt att låta bli att grubbla över hans tavlor, och vad det var han försökte säga – allrahelst i kombination med surrealisternas besatthet i psykoanalys och drömtydning.

Picture this, a day in December. Picture this, freezing cold weather

En fin tröja/kortkort klänning med paraplymotiv, som för tankarna till Magrittes män som flyger med paraplyer, 2:an hand och helt gratis.

Den zebramönstrade klänningen som jag har nämnt här tidigare. Älskar kragen. Måste bara sy upp den så att jag kan använda den (utan det ser ut som att jag drunknar i den.)

Det dagisfina alfabetshalsbandet jag gjorde i förrförra (?) veckan.

Fin brosch som har varit min farmors, och nu permanent sitter på min jacka (aningen den med leopardmönster eller den militärgröna.)

Berlock och kedja, som också kommer från min farmor, men som ursprungligen var hennes mors, och alltså är från 20-talet. Kedjan räcker mig nästan ned till knäna, men det var ju moderna då…

Och så öppen, med en liten, liten spegel i locket.

Skorna jag målade och glittrade.

Vimpeln jag gjorde. Till vänster under är en karta över Frankrike (köpt i Paris), i mitten en tavla med Kandiskij (2:a hand och billig) och den halva bilden till höger är en filmaffisch av Godards Vivre Sa Vie (som jag köpte när jag bodde i London).

En liten, liten blombukett som hänger på torkning.

Min jordglob! också 2:a hand och helt gratis. (Även kidnappningstejp, en bukett plastblommor, en hög kulturdelar som ska gås igenom och halva min Practika-kamera.)

Min garderobsvägg som pryds med kollage av Duchamp, fotogroafin av Kerouac, Debbie Harry, Patti Smitth och Robert Mapplethorpe, Francis Bacons mördrömsbild av en påve och en Picasso från hans rosa period. Och en Warhol såklart.

Mitt skrivbord pryds av Marilyn, massor av gamla askar från alla möjliga ställen och min Zeiss Ikon. (Bilderna av miss Monroe kommer ifrån en bok av Norman Mailer om skådespelerskan, som jag helt enkelt, med precision och en mattkniv avlägslade från boksidorna.)

Mitt sängbord, 2:a hand och helt gratis, en lampa för en 20-lapp, böcker och anteckningsböcker och en fungerande med allt för högt tickande gammalt reseur.

Smycken, en gammal guldfärgad ask – antagligen för en herres rakhyvel, ett dressingställ som istället huserar torkade rosblad och lavendel, ett salt/pepparkar som jag har glitter i och en termometer i trä som var min mormors.

En skål som sockerbitar som jag istället har torkade rosor i, smyckena igen och en av de få nyinköpta sakerna – en ljusslinga i fina färger, som jag nu istället har ovan skivbordet.

Detta inlägg är inspirerat av Mattlos fina Fyra favoriter i mitt hem.

1 till 7, och kreativitet

(The Drums – Money)

1. Väntar på måndagen och samtalet som informerar mig om hösten blir av eller inte. Så det handlar mest om väntan, och konsten i att utveckla tålamod. Det krävs tålamod för det med. Så i väntans tider arbetar jag med lagom stora projekt. Som:

2. Har lärt mig vika origamitranor. Så nu ska jag ta och införskaffa några pappersark i fina färger för ett projekt som involverar just dessa tranor.

3. Samlar och sorterar bilder till projekt Ofelia. Och det tycks bli mycket blommer. Färska, i plats, torkade eller pressade. Och fyller därför mitt rum i detta tema. Annars tycks andra teman bli neonskyltar och återkommande påminnelser om klockan och tiden.

4. Lär mig att Lejonkungen baserades till stora delar av Hamlet, huh… Och efter att läst lite om den, vill jag nu se den med engelskt tal, eftersom Jeremy Irons gör rösten till Scar.

4. Medan jag viker mina papperstranor tittar jag på den 3:e Harry Potter-filmen (and the Prisoner of Azkaban) som jag hittade i DVD-samlingen (hade glömt bort att jag hade den.) Man orkar ju inte alltid titta på Natural Born Killers eller dylikt jämt (jag upptäckte förra veckan att det var en mycket dålig film att titta på precis innan man ska sova – alldeles för mycket snabba klipp, och andra postmodernistiska filmfinesser.) Det var alltid min favorit av böckerna/filmer. Lupin och Sirius Black! Eller, ännu bättre – David Thewalis (som medverkar i strålande filmer som Mike Leighs Naked eller historien om Rimbaud och Verlaine i Total Eclipse), och ja… Gary Oldman. Och han är ju perfekt i allt.

5. Och apropå Gary Oldman – var sist i Sverige, men har nu äntligen sett Tinker Tailor Soilder Spy! Såg halva av den brittiska tv-serien från 1979, baserad på samma le Carré roman. Där det istället är den alltid lika bra Alec Guiness i rollen som George Smiley, isället för just herr Oldman (på svenska har den titeln Mullvaden). När den nya filmatiseringen kom förra året så sade ju recensenter att det är en väldigt långsam och tyst film, inga snabba klipp här inte. Och det var väl problemet jag hade med tv-filmatiseringen – den var ännu långsammare! Och mer lågmäld… Och som alla le Carré historier så är de rejält komplicerade, massor av karaktärer, sidhistorier, red herrings och ledtrådar. Mycket att hålla reda på alltså. Men tillbaka till filmen, jag kollade alltså på den, och kände mig manad när historien tog slut (vid halv tolv-tiden på kvällen) att direkt sätta på director´s comment spåret, med både Alfredsson och Oldman. Bara för att den var så bra. Sen alla skådespelare! Som ett slags who´s who i brittiska film. Och eftersom min hjärna fungerar som en slags terapisession a la fria associationer, så: åh – Sirius Black! åh George Falconer, eller George VI! åh – Sherlock! åh – Winston Smith! åh the Dream Lord! etc…

Nu känner jag mig hur som helst manad att ge Mullvaden en andra chans!

6. Efter lite research fann jag att bok/film-titeln kommer från ett engelsk barnrim, Tinker, Tailor, Soldier, Spy, Rich Man, Poor Man, Beggarman, Theif. Control väljer ju i handlingen att låta George Smiley få titeln ”Beggarman”, i jakten på vem som är dubbelagenten i den brittiska underrättelsetjänsten.

7. Köpte ett par skor i våras som jag aldrig riktigt gillade senare. Men kom under gårdagen på vad jag kunde göra åt detta. Gick och införskaffade en liten, liten burk med tygfärg i metallicbrons, som jag sedan målade på fuskmockatyget. Och innan det riktigt hade torkat, så stänkte jag på lite guldglitter flagor för ännu mer glitter. Ska också ta och hitta ett par bekväma sulor också, så har jag till hösten ett par så gott som nya skor, uppfixade för strax över en 50-lapp. Detta projekt var smått inspirerat av denna artikel.

I teknik helvetet

(The Vaccines – Teenage Icon)

Hade hoppats kunna få svar idag, men måste nu vänta till och med måndag. Min hösts framtid ligger där vilandes på en telefonsvarare över helgen. Jag som knappt hade tålamod de där tre timmarna under eftermiddagen, som slutade med att jag somnade av utmattning, för att sen vakna av min telefonsignal i skepnad av This Charming Man. Lyckades samla mig, men har fortfarande inga svar.

Skriver detta för i övrigt från min nya dator. Eller ny, och ny… Fick den i födelsedagspresent i mars, sen bestämde den sig för att strejka i maj och sedan dess har det påståtts att den legat på lagning. Så idag, äntligen, fick jag promenera mot webhallen, där den förvarades, vilket visade sig vara min version av helvete. Gräslig stressande musik (en tanke som fick mig att känna mig ytterst medelålders) och horder av högljudda 14-åriga pojkar som slogs framför skärmarna med tv-spel. Dessutom, när mitt nummer kom upp på den digitala-displayern så gick jag fram mot en ung man som ändå såg relativt vänlig ut. Men jag upptäckte då en sak. Disken som han, och alla andra anställda, stod bakom var formad som ett stort L, och vad jag märkte var då att utrymmet bakom disken var upphöjt med kanske 20 centimeter. Som om man inte känner sig tillräckligt mindre vetande när man kliver in i en teknikaffär som kund! Aldrig mer! Nu: bojkott. Om det inte handlar om att får kunden att känna såg underlägen så säg…

Så bland hojtande finniga tonåringar satte jag mig i protest ned med näsan i en poesibok jag hade med mig. Och i plötslig inspiration av dess öppningsmening antecknade jag i hast ned en egen dikt på första sidan av herr Johanssons debut Kapslar. I bläck. Mina anteckningar är nu en permanent del bland författarens egna ord… och sen kom mitt nummer upp på skämen. Ska arbeta klart dikten imorgon, för att sen lägga upp den här.

Jag är så jävla trött på fail again, fail fucking better.

A faliure is always a faliure. A contant remainder of your fuck ups.