27.
Omedveten om Dolls förfall sträckte Bunny ut sig på sängen och blundare. Mumlade något ohörbart. Suckade lyckligt i sin egen lilla såpbubbla till värld. ”Jag tar tillbaka det jag sade tidigare. Att mina drömmar är min fiende. Eller vänta, var det du som sade det Doll? Skit samma, sömnen är inte mitt krig. Det må vara ditt, men för mig är det en fristad. Drömmarna är mitt liv. Av din kommentar gissar jag att din sömn mest är fylld av åskväder, som du kallade det, mardrömmarna. Ingen människa kan väl undkomma dem, men det spelar ingen roll. De vackra och ljuva drömmarna är så underbara att det blir värt det. Nio av tio drömmar skulle kunna vara fyllda av döda kroppar, ångest, fasa och krig, drömmarna kommer alltid vara min tillflykt.”
”Vad är din dröm?” frågade Babe.
Bunny fnittrade till, rullade över på mage och öppnade ögonen. ”Vem då? Mig?” Hon tittade sig förvirrat omkring. ”Det ska väl inte du bry dig om!” sade hon brysk, sen blev hennes röst ljuvlig. ”Åh, jag förstår inte. Du menar väl inte…? Är du intresserad? Vill du veta?” Hon fnittrade igen. ”Drömmar betyder allt. Drömmar är mitt liv. Att vara vaken är den riktiga drömmen. Det känns bara overkligt. Det känns bara som dåligt skådespeleri.”
”Men man kan ju inte gå runt utan att leva!” utbrast Blackie.
”När jag är vaken önskar jag att jag var någon annanstans. Någon annan. Jag bygger upp en värld runt omkring mig. Låtsas att ni är andra människor. Människor som passar in i min dröm.”
”Vad är din dröm nu?” frågade Babe. ”Vilka är vi för dig nu?”
”Lägg dig inte i andra liv va?!” svarade Bunny ilsket. ”Du ska fan låta mig vara.” Hon lade sig på sängen igen. Med mjuk röst fortsatte hon. ”Åh, ingenting alls. Ni är så trevliga så. Ni behöver inte oroa er. Ni är dem ni är. Världen är perfekt, lika så ni. Världen är hopsydd och hålen är lappade. Sömmarna kommer inte att gå upp igen, oroa er inte.”
Blackie bekymrade sig över Bunnys humörsvängningar. ”Inte oroa oss? Nänä. Lätt.”
”Stopp!” avbröt Doll. ”Du har ingen rätt att använda sarkasm. Det är min grej. Sno inte mina grejer.”
”Var inte så lättstött, va?” sade Blackie. ”Nej, nej. Ursäkta. Rätten till sarkastiska och cyniska kommentaren har nu återgetts dig Doll.”
”Tackar!”
26.
”Jag tror de som har stora drömmar om livet blir bättre människor,” sade Bunny. ”Mer fantasi och allt det där. Men vår generation kommer att bli Jordens undergång.”
”Alla längtar bara framåt,” fortsatte Doll. ”De planerar, lägger upp hur allt ska se ut. Ingen vill vara ung, är de unga vill ju bara bli vuxna. När de väl har blivit äldre vill de bara bli yngre. Det måste finnas någon magisk ålder. Livets gyllene snitt. Men vid den perfekta åldern finns inte drömmarna längre. Allt har försvunnit. När den perfekta åldern väl infunnit sig är livet så långt ifrån drömmen att de till och med är bortglömda. Den önskade framgången består av idel rutiner och scheman.
”Det som finns idag kan inte kallas framgång,” fnös Lord.
”Jag undrar om Andy visste hur rätt han skulle få när han sade att i framtiden skulle alla få 15 minuter i rampljuset,” sade Babe. ”Vårt århundrades Nostradamus.” De andra skrattade dämpat. ”För det är väl det alla vill,” fortsatte hon. ”Ta ut sina 15 minuter, sen på något magiskt sätt mångdubblera dem. De flesta hur ju inga talanger att skryta med, så det måste ju vara magi. Hur är det meningen att alla ska få synas när alla värdelösa dumhuvuden som tror att utseende gör allt?”
”Men utseende gör allt,” sade Doll. ”I och för sig ser de flest nu för tiden ut som nedbantade maskar. Det var annorlunda förr. Skönheten var mer tjusig och åtråvärd. Nu ser de som anses som vackra mest ur som en gräsmatta efter lång tids regn i jämförelse med Elizabeth Taylor.”
”Så du menar ändå att alla har rätt till sina 15 minuter?” frågade Babe.
”Ha! Ingen har det!” utropade Doll. ”Förutom de som på något mystiskt sätt återupplivar Marilyn och Humphrey.”
”Jag är så trött på värdelösa människor…” sade Babe utmattat.
”Det finns massor av värdelösa människor som kommer fram. Men vad händer med de fantastiska människor som inte gör det?” sade Doll.
”Vår generation växer upp, eller möjligt vis utbildas till narcissister,” vek Blackie in. ”De som inte är de faller bort.”
”När slutar det förflutna spela någon roll?” frågade Doll. De andra tittade oförstående på honom.
”Sluta prata i gåtor,” sade Lord.
”När tar en människas utgångsdatum slut?”
”Jag sade, sluta prata i gåtor!”
”Jag menar det jag säger, när tar en människas utgångsdatum slut? Jag syftar inte på döden, den är oviktig. Utan när människor slutar betyda något. Jesus verkar ha ett långt datum. Shakespeare också. När tar Andy Warhols datum slut? När betyder inte legender något längre? Hur lång tid har Marilyn kvar? Beatles? Mick Jagger? Kerouac? Sartre? Solanas? Hollywood säger att de är något bestående, men hur länge till kommer vi minnas Audrey, Elizabeth, Grace Kelly, Astaire eller Bogart? Vad händer när de vackra människornas utgångsdatum tar slut? Vad händer när hoppet om godhet och lycka som deras utseenden ger försvinner? Faller alla bara nedåt och dör som om solen slutat lysa?”
”Du kan väl inte på allvar mena att de är Hollywoods vackra människor som gör att vi fortsätter,” undrade Blackie.
”Jag menar bara vad du uppfattar det som. Men vad Napoleon gjorde påverkar inte en människa längre. Gamla filosofer. Författare. Krigsveteraner och gamla presidenter. När något väl skett förlorar det sin verkliga mening. När tanken är tänkt, när känslan känts, händelsen hänt betyder det ingenting längre. Överallt händer saker som förlorar sin mening.”
”Så du förespråkar total apati?” frågade Blackie nyfiken på hans fortsättning.
”Jag vet bara inte var det är för mening att göra någonting när det tillslut försvinner.”
”Sluta prata, sluta äta,” sade Lord. ”Bli världens mest kända hungerstrejkare genom att protestera mot att göra någonting.”
“Nej, hungerstrejk är för viktigt för att slösas på det, på mig.”
Lord suckade.
”Men allting bara fortsätter, snurrar på. Allt bara går framåt. Minnen, tankar, känslor slutar existera. De försvinner. Historien rullar på. Tillslut betyder ingenting längre. Tankarna om förra sommaren. Minnena förändras, tills de inte är sina minnen längre. Tills du inte kan skilja dem från scener i filmer du sett. Historien är värdelös.”
”Du kan ju inte säga att historien är värdelös när du nyss sade att Marilyn betydde något,” påpekade Babe.
”Egentligen gör hon väl inte de heller…”
”Du är besatt av vissa människor Doll, sen säger du att de inte betyder något,” sade Blackie frågande.
”Jag har aldrig sagt at jag är logisk,” förklarade Doll som om det vore självklart. ”Det är så frustrerande, i skolorna säger de att ämnet historia lärs ut för att hindra folk från upprepa andras misstag. Hut fan ska det gå till när man till och med upprepar sina egna misstag. Gång på gång. Historien betyder ingenting längre.”
”Du säger det ja…” suckade Blackie. Hon hade tröttnat lite på Dolls resonemang som mest verkade gå runt i en dekadent cirkel. Lord hade tröttnar redan innan Doll än börjat. Medan Babe var smått fascinerad. Bunny däremot satt på sängen, putade med läpparna, kastade sitt hår och låtsades som om hon inte ens hörde konversationen. Men Doll brydde sig inte om sina splittrade åhörare, han ville föra fram sina tankar som hade gnagt i hans hjärna på länge.
”Om man bara kunde få vila ett tag, vila från världens meningslöshet. Få komma ikapp. Få komma ikapp med sina tankar som förlorar sin mening. Det finns så många meningslösa böcker. Om bara någon kunde skriva hur man gör för att slippa det förflutna.”
”Om det förslutna inte spelat någon roll, så är det väl bara att ignorera att det existerar?” Trots att Blackie tröttnat kunde hon inte låta bli att fråga.
”Hur gör jag för att slippa framtiden då?” frågade han med tyst röst
”Det tror jag att du har lycktas lista ut,” sade hon.
”Men bara leva i nuet. Utan att tänka, utan att känna. Om någon bara kunde radera ut det förflutna. Radera ut allt som står i historieböckerna. Om någon bara kunde stoppa historien. Stoppa nuet. Stoppa framtiden.”
”Men nu går inte det,” sade Bunny, tydligt irriterad av det deprimerande samtalsämnet. ”Acceptera och gå vidare. Kom på vad du vill göra med resten av ditt liv och påbörja att leva det. Du kan inte bara gå runt och vänta. Den enda som kan styra ditt liv är du, så tro inte att någon annan ska göra det åt dig.”
Han kastade henne en arg blick på hene, varpå han fortsatte att bita på naglarna och studera golvet.
”Men egentligen,” invände Lord. ”Så har man inte så mycket kontroll över sitt eget liv. Det mest grundläggande i livet är det du har minst kontroll över. Din födelse och din död, ja, i alla fall de flesta. Du har ingen kontroll.”
”Jag tror du spenderat lite för mycket tid med Doll, låter det som,” kommenterade Bunny.
”Så allt handlar om kontroll?” frågade Blackie.
”Självklart,” svarade Doll med ett snett leende på läpparna. ”Bristen på kontroll kontrollerar ditt liv.”
”Kom igen,” surade Bunny. ”Jag trodde vi skulle försöka ha kul. Vi har inte kul nu. Jag förväntar mig inte att du Doll ska uppfyllas av den euroforiska känslan som glädje kan ge en. Men du behöver väl inte dra ner oss alla andra i din trista värld.”
”Så vad föreslår du?” frågade Blackie.
”Jag vet inte. Några förslag, någon?
”Supa oss så full att vi somnar och sen är ytterligare en dag överstökad,” blev Dolls hånfulla svar.
25.
[Någonstans]
Desperat skrek Lord: ”HÖRS JAG INTE LÄNGRE?! SYNS JAG INTE LÄNGRE?! FINNS JAG INTE?!”
”Nej, ” svarade Doll utdraget. ”Ingen hörs, syns eller finns egentligen längre…”
24.
[Någongång – Glaset ]
De kunde alla se att någonting var fel. Glaset gled ur Dolls hand och splittrades i hundratals bitar när det träffade golvet. Skärvorna spred ut sig över rummet.
”Fan, jävla, skit,” upprepade Doll förtvivlat. ” Fan, jävla, skit. Fan, jävla, skit. Fan, jävla, skit.” Om och om igen, allt mer uppjagat medan han slog sina knutna nävar allt hårade mot sina smala lår.
”Har ni gett honom något annat än spriten?” frågade Lord klart oroad. De andra skakade bara på huvudet.
Doll dunkade sitt huvud mot sänggaveln. Hårt. En. Två. Tre. Fyra. Han lutade sig framåt. Rött letade sin in i hans svartfärgade hår. När Blackie såg detta reste hon sig snabbt och tecknade åt Babe att göra desamma. Babe närmade sig först, försiktigt. Rörde vid hans hår, hud, blodet. Doll ryckte till och stirrade på henne. Han torkade tårarna. Log åt de små bloddropparna på golvet.
”Oroa er inte,” sade han. ”Jag är okej. Det är okej nu.” Han lutade sig bakåt, men gnydde till då hans bakhuvud träffade sänggaveln igen.
”Är det säkert?” frågade Babe och satte sig på huk bredvid honom, efter att först undan några glasbitar.
Doll log då han såg det. Tog upp några i sin hand och släppte dem sedan likt sand genom sina fingrar. ”Glasskärvor… Det är precis som diamanter, eller hur?” sade han med drömmande röst. Ljudet av glaset som återigen träffade golvet fyllde rummet. ”Folk är bara dumma. Så jävla korkade. Som är villiga att betala miljoner för… en sten. En sten som i solljus kan glittra precis lika vackert som en glasbit. Krossa varenda föremål gjort av glas. Trä dem på armband och halsband, limma fast dem på ringar. Håll upp den framför ljuset och låt strålarna passera – rosa, grönt, gult, blått, rött. Alla vackra färger kommer att fylla rummet. Skärvan kommer sprida ljuset. Ljuset kommer fylla rummet – färgerna. Alla färger. Beställ regnbågen in på ett glas, bara genom att krossa glaset. Ät upp diamanterna och använd glasbitar. Slipa dem! Recept på att i alla fall slippa några krig.”
”Men ingen i världen skulle göra det,” invände Bunny. ”Svälja diamanterna.”
Babe höll upp sin hand mot ljuset. På handen satt en silverring med en diamant på. Hon tog av ringen, slog den mot golvet. En. Två. Den lilla stenen lossade lätt. Hon höll upp den i sin handflata. Förde handen mot munnen. Lät diamanten vila synligt mellan hennes läppar, för att sedan sära på läpparna och stenen förflyttades till tungan. Hon svalde den. Doll skrattade till, hoppade upp, applåderade, skrattade lite till. Gick fram till Babe och kysste henne på kinden, men insåg direkt att han handlar fel och rodnade. Tittade ned. Från att varit närmast exalterad till trött och förlägen.
”Herregud Doll,” sade Babe nästan förnärmat. ”Det vara ju bara på kinden! Folk kysser varandra jämt! Så en liten kindpuss betyder ingenting. Se?” Hon reste sig och gick fram mot Lord. Ställde sig på tå och innan han insåg vad som var på väg att hända kysste hon honom på läpparna.
”Vad fan håller du på med?” sade Lord förargat.
”Okej då, det kanske inte blev et så bra exempel ändå,” insåg Babe. ”Men sådana handlingar behöver inte betyda någonting.”
”Men handlingar är kopplade till känslor…” sade Doll.
”Exakt!” svarade Babe.” Du var glad och gjorde något impulsivt för engångsskull. Impulser betyder ingenting Se?” Denna gång gick hon fram mot Doll och kysste honom på munnen. Tittar väntande på honom. Hon strök sitt finger vid hans läppar för att få bort sitt läppstift, för att sedan göra samma sak på sig själv för att få bort hans läppglans. Återigen tittade han ned i golvet. ”Vad är det här? Är det ingen här som kan hantera sina egna känslor normalt?” Hon fnissade.
does angels bleed crimson blood? 