Från Sherlock och vidare…

Det blev en liten ofrivillig skrivpaus. Har istället läst, läst och kollat på lite allt möjligt också. Det började med Sherlock (2010), och läste på om hur de byggde karaktärerna, Sherlock och John alltså, vilket ledde till att jag fastade vid citatet från avsnitt ett (tror jag), av herr Holmes själv, om att han var en högfungerande ”sociopath” (ett ord som för länge sedan bytts ut mot psykopat, men i den engelskspråkiga världen existerar det en mycket vag skillnad, som jag aldrig lyckats förstå mig på.) Men saken är den att jag aldrig sett psykopatiska drag i honom, utan har istället sett det som självklart att han hörde hemma i autismspektrat. Och om vi ignorerar Arthur Conan-Doyles böcker, och endast tittat på serien så visar han empati, om än bara mot Watson. Han bryr sig om honom på ett sätt som en psykopat aldrig skulle kunna göra. Dessutom, ett klassiskt psykopat drag är manipulering och att hen upplevs som charming, detta genom att just manipulera sig omgivning. En psykopat är ofta omtyckt, om än motvilligt, hen kan få andra att beundra en, och om det är en sak som är grunden i Sherlock, så är det att ingen riktigt gillar honom. Han ogillas av polisen för att han på ett icke censurerat sätt attid säger vad han tycker, även om det handlar om förolämpningar. Han bryr sig inte, för att han inte förstår sociala regler = återigen ett asperberger-drag. En sak som har väckt mitt intresse för att försöka förstå arbergerdiagnosen har handlat om TV:s totala invasion av karaktärer med asberger-drag. Nedan har jag listat dem jag kommit på, och som jag personligen är mer eller mindre besatt av.

* Alla Sherlock Holmes filmatiseringar

* Bones, (Dr) Temperence Brennan

* House M.D. (Dr) Gregory House – inspirerad av Doyles romaner och noveller, som visserligen

* Big Bang Theory, (Dr) Sheldon Cooper

* Criminal Minds, (Dr) Spencer Reed – det finns flera lustiga likheter mellan Cooper och Reed som karaktärer, de båda har ett eidetiskt minne, ett iq på 187 och kan läsa 20.00o ord i minuten, liksom flera doktors-examen.

* Millenium-trilogin, Lisbeth Salander

* Deckaren Mord i sinnet, (Dr) Tony Hill

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Har jag missat något?

 

Eftersom detta allmer förvandlats till ett asperger-inlägg, kan jag även klistra in en lista från wikipedia (hemska, hemska jag) med dess typiska kännetecken,

Kognitiva svårigheter:

  • Begränsad förmåga att förstå hur andra tänker och att leva sig in i andra människors situation.
  • Begränsad förmåga till ömsesidig dialog, vilket kan beskrivas som svårigheter att förstå det outtalade och att läsa mellan raderna.
  • Svårt med planering och organisering av tillvaron (behov av rutiner). Kan gälla mat, tider, att besök måste vara väl inplanerat, att det inte bara ringer på dörren.
  • Begränsade eller stereotypa intressen.
  • Begränsad sexualitet.
  • Fixeringar och låsningar i beteendet.
  • Nedsatt impulspåverkan.
  • Konkret tänkande; uppfattar saker bokstavligt.
  • Begränsad abstraktionsförmåga.
  • Problem med tidsuppfattning.

Styrkor:

  • Starkt intresse för hur saker och ting fungerar och samverkar
  • Bra tålamod för specialområdena
  • Informationsinsamling
  • Mycket plikttrogna (på jobbet) och ärliga
  • Starkt logiskt tänkande
  • Mönsteridentifiering
  • Problemlösning
  • Målmedvetenhet och envishet

Övrigt:

  • Intensitet i sysselsättningar över vad som ofta uppfattas som normalt
  • Många med AS samlar på allt möjligtoch kan ha svårt att göra sig av med saker

Utifrån detta (och allmän intuition) verkar Sheldon Cooper mest autistisk, och alltså minst högfungerande.

 

Det var också en sak jag snubblade över i och med citatet att Holmes var en högfungerande psykopat, någon (vem?) menade att det inte existerade något som heter högfungerande, och jag har tidigare läst liknande saker om borderline. Men jag förstår det inte, för om man då har psykopatiska dra/antisocial personlighetsstörning, borde inte högfungerande signalera att man klarar av att leva enligt samhällets regler och lager, och alltså inte går runt och mördar folk à la Patrick Bateman? Och det blir lite svårare att se vart gränsen skulle gå vid borderline, å ena sidan har vi någon som Aileen Wuornos (Monster ´03), som mördade människor på grund av de helt sjuka trauman hon genomlevt, alltså inte högfungerande. Men jag skulle också kunna säga att den går vid huruvida man klarar av att arbeta eller inte, och då syftar jag inte på kortare sjukskrivningar.

 

Tack och adjö, nu räcker det med psykologiserande!

We are Augustines

Den senaste tiden har jag känt mig väldigt trött på musiken i min mobil, har lyssnat för mycket på samma album/låtar/artister. National Anthem och This Is What Makes us Girls med Lana del Rey, Arctic Monkeys senaste platta, TV Buddhas och tidiga punkiga Manics låtar. Jag har helt enkelt längtat efter att upptäcka ett nytt band. Och det gjorde jag, igår/i förrgår. Har haft MVT Rocks på under dagarna, stölyssnat. Men jag började lägga märket till en låt som spelades en del – Juarez, av bandet We are Augustines.

 

Varje gång jag hörde den växte den allt mer. Sångarens djupa röst, tydligt känslomässigt påverkad av vad det nu var han sjöng om. På väg mot desperation. Gitarrens lugna men melankoliska melodi. Och videon, istället för de klassiska MTV-snabba klippen, hölls sekvenserna kvar tillräckligt länge för att man hinner följa dess narrativ. Gillade dessutom bandnamnet. Det var något med sångaren röst, som var så äkta. Jag kunde känna att det fanns något smärtsamt bakom. Jag hade inte kunnat haft mer rätt.

Googlade bandnamnet, och wikipedia informerade mig att det var en trio från Brooklyn, att sångarens namn är Billy McCarthy och att gitarristen/bassisten/keybord-spelarens är Eric Sanderson, och tillsammans spelade de tidigare i det ganska framgångsrika Pela. Deras debut skiva under We are Augustines, Rise ye Sunken Ships, släpptes i USA i november förra året, och kommer till Europeiska skivhandlar under slutet av sommaren.

 

 

Sen sökte jag efter låttexten till Juarez, och kom exalterat fram till att den var fantastisk! (De feta styckena är dem jag tycker är allra bäst.)

JUAREZ

The old man turned and scratched his chin
He said ”Son I wouldn’t know where to begin, but your daddy’s gone,
He’s gone down south… it was all he would talk about”

We never blamed it on the soil
Or the sunburned earth
Or the prices of the oil
This border town is my home
I got rattlesnake guts
In a desert full of bones

Tell my sister I’ve gone and to find someone
cause I won’t come back no more, no more

Lord I see red and it’s storming in my head
I got cathedrals in my ears and I think my Daddy’s dead
Lord I see red and I’m prayin’ on my bed
I got a drunk for a mother
Got a saint for a brother

Now the sun is shinin’ on my hood
The statue on the dashboard
Of Maria looks beautiful,
And I’m headin’ down south
I got tequila in my veins
And the devil in my mouth,

Tell my sister I’ve gone
And to find someone
Cause I won’t comeback no more…
No more

Lord I see red and it’s storming in my head
I got cathedrals in my ears and I think my Daddy’s dead
Lord I see red and I’m prayin’ on my bed
I got a drunk for a mother
Got a saint for a brother

But hey it’s alright
I got jukebox tears and stones for eyes
Hey it’s alright
I got jukebox tears
Under turquoise skies…
Hey.

So now I got hell on my trail
It took some demons to get even
No my demons are countin’ rosaries
We never blamed it on the soil
Or the sun scorched earth
Where the desert meets the sky

Tell my sister I’ve gone and to find someone
Cause I won’t come back no more…
No more.

Lord I see red and it’s storming in my head
I got cathedrals in my ears and I think my Daddy’s dead
Lord I see red and I’m prayin’ on my bed
I got a drunk for a mother
Got a saint for a brother

Lord I see red and it’s storming in my head
I got cathedrals in my ears and I think my Daddy’s dead
Lord I see red and I’m prayin’ on my bed
I got a drunk for a mother
Got a saint for a brother

I got a drunk for a mother
Got a saint for a brother
I got a drunk for a mother
Got a saint for a brother.
I got a drunk for a mother
Got a saint for a brother.

 

Genom fortsatt googlade började jag få ihop bilden – ”got a saint for a brother.” Här är the reader´s digest versionen: McCarthys mamma led av schizofreni, fick tre barn – Billy, hans lillebror James och en flicka. Spenderade flera år som hemlös, och började ta droger. Dog av en överdos på ett homeless shelter. Men schizofreni är ärftligt och drabbade även James, och kunde inte på grund av sin sjukdom hålla ihop ett ”normalt” liv, och även han genomled långa perioder av hemlöshet, och blev även inblandad i ”whoring and then some” (Patton State Hospital.) Under en psykos ska han ha knivhuggit (ihjäl?) en arbetare på ett homeless shelter, dömds till livstid på Folsome Prison, den del av staffet han hann avtjäna spenderades i isolering eller Patton State Hospital, när han blev allt  för sjuk. James ska sen ha råkat överhöra att han återigen skulle  hamna i isolering, något som måste ha varit så olidligt, eftersom han istället valde att ta sitt liv genom hängning. Hur i hela världen man nu kan lyckats med det på ett högsäkerhets fängelse… Billy ska ha försökt ta reda på hur detta kunde ha hänt, men fängelseledningen vägrade informera och förklarade detta genom olika lagparagrafer. Han fick sin brors urna, men fick aldrig veta hur han dog.

 

 

All denna tragedi resulterade i att många av texterna handlar om broderns – och – mammans öde. Några exempel, förutom Juarez är Augustines, Book of James och Patton State Hospital.

PATTON STATE HOSPITAL

You can try to fix them
But your sea legs just went seasick
Walking with rubber bands
And waking with empty hands

You’re goin’ to stay sane
Gonna clean up all the stains
Of your whoring and then some,
Just in time to fix your head

We’re on a train
On some drug
Well it’s bound to drop you off sometime
But it’s a shame, just retire
We’re gonna get you cleaned up James

Ooh lord don’t let them win
You’re losing with the shape that you’re in
Haunting the alleys at night
Well it’s only a matter of time

We’re on a train
On some drug
Well it’s bound to drop you off sometime
It’s a shame, just retire
We’re gonna get you cleaned up James
Oh, James, oh

We’re on a train
On some drug
Well it’s bound to drop you off sometime
It’s a shame, just retire
We’re gonna get you cleaned up James
Oh, James, oh

 

En väldigt bra, 30 minuter lång, nederlänsk radiointervju med bandet:

 

Book of James, officiell video:

 

Chapel Song, officiell video: 

 

Andra intressanta länkar:

Officiella hemsidan 

Myspace

Pelas officiella hemsida

Riot magazine recension

Paste magazine recension

Tillbaka till Kerouac

Hornstulls bibliotek fann jag en guldgruva, som passar bra tillsammans med inlägget om Carolyn Cassady jag skrev tidigare idag.

I hyllan ”nya böcker” fann jag denna: The Sea is my Brother, och det är inte vilken bok som helst utan den första roman som Jack Kerouac skrev, men som han valde att aldrig låta publiceras. När jag kom hem googlade jag efter recensioner, och här kommer ett urval:

The Independent, David Barnett, 29 November 2011

The Sea is my Brother: The Lost Novel, by Jack Kerouac

Was Jack Kerouac right to be so critical over his own – until now unpublished – early scribblings, or was there some merit to his maiden voyage?

[…]

It is, however, The Sea Is My Brother which has perhaps the most significance, being the first novel Kerouac ever wrote, while a merchant seaman in 1942-43. It is a slight affair, and less than a third of the page-count of this volume, which is filled out with other early writings, and correspondence between Kerouac and his childhood friend – and eventual brother-in-law – Sebastian Sampas. Kerouac and Sampas were the heart of what Kerouac termed the Young Prometheans, the group of writers and thinkers based around his hometown of Lowell, Massachusetts, who paved the way for Kerouac’s role in the creation of what would become the Beat Generation.

[…]

If the execution leaves much to be desired, though, the novel does show the foundations Kerouac was laying for his future work. There are wonderful bursts of Kerouackian jazz-prose which break through the strictures of the conventional novel, and even then his ear for dialogue was sharp and naturalistic.

In the main characters we can perhaps see the emerging dichotomy of the youthful Kerouac – just 20 when he started writing the novel. Wesley Martin is the archetypal ”vanishing American” of Kerouac’s later work; the free-spirited, wandering hobo template upon which he later pressed all kinds of mystical dimensions and which found embodiment in Kerouac’s soul-brother Neal Cassady, immortalised in On the Road as Dean Moriarty. Bill Everhart is the deep thinker; the classroom philosopher seeking true experience rather than received wisdom. Both could be contained within the young Kerouac, who simultaneously craved adventure and learning and had not yet reconciled how one could inform the other.

 

The Telegraph, Nicholas Binocoe, 1 December 2011

The Sea is my Brother: The Lost Novel by Jack Kerouac: review

Nicholas Blincoe read a lost novel by Jack Kerouac, The Sea is my Brother. But how good is it and how lost is it?

[…]

Kerouac seemed to spring from nowhere with On the Road (1957), the definitive “beatnik” novel. He caught the imagination of a generation with an intensely romantic account of an itinerant lifestyle – the life of a “bum” – re-envisioned as a mystical, Buddha-like quest. Yet Kerouac was 35 by the time of his success, rather too old to be a youth icon. He had, in fact, published his first novel in 1950 (The Town and the City) and spent the next seven years failing to get another deal.

[…]

The Sea Is My Brother is startling if only because it reveals how early Kerouac’s key obsessions began. All the major motifs of his later work are here, albeit in a clumsy and sketchy form. Kerouac was a sucker for passionate male-on-male friendships. At their core, his novels feature garrulous men on the move.

[…]

This language, with its tendency towards the ornate, looks formal and old-fashioned as the voice of the narrator of The Sea Is My Brother. But placed in the mouth of a bebop-loving speed-freak, it becomes something other-worldly. (If one wonders how much Cassady and Kerouac were like their fictional counterparts, see the documentary Magic Trip, currently in cinemas, a record of Cassady’s sojourn as the bus driver for Ken Kesey’s band of Merry Pranksters. In the film a grumpy Kerouac is distinctly unimpressed by Cassady’s new friends.)

 

 

 

 

All you need is love (eller, all you need is the things you love)

I fall någon har missat att jag älskar följande tre saker: Jack Kerouac, övriga beat-författare och SVT:s K-Special, kan jag endast påminna om detta igen: jag älskar dem alla!

Och vad har då ovanstående tre företeelser med varandra att göra? Jo, på fredag kl 20.00 på SVT2 kommer dokumentären Love Always, Carolyn att visas. På SVT:s webbplats kan man läsa följande om programmet:

Kerouac, Cassady och jag. Carolyn Cassady var gift med beatnikikonen Neal Cassady och älskarinna till Jack Kerouac. Carolyn har levt sitt liv i skuggan av de mytomspunna männen men nu berättar hon sin version av historien. Direkt efter filmen, kl 21, sänds Magic trip i Kunskapskanalen. Magic trip skildrar Neal Cassady och Ken Kesey när de korsar amerikanska kontinenten 1964 och möter beatniks som Jack Kerouac och Allen Ginsberg.

Carolyn Cassady med sin man Neal Cassady, foto taget av Jack Kerouac

Ett tråkigt och förklarande inlägg

Så, jag loggar in på min blogg och får en mindre hjärtattack!! Vad har hänt?!

Sen minns jag – tänkte igår (?) att jag skulle fixa en mindre grej, men eftersom jag tycker att det är fånigt roligt att kolla på teman, så tittade jag runt lite, och av misstag råkade jag välja en. Jag tryckte snabbt på tillbaka knappen.

Men tydligen fungerade det inte…

Nu är allt som det ska i alla fall!

Dockhuset del II

27.

Omedveten om Dolls förfall sträckte Bunny ut sig på sängen och blundare. Mumlade något ohörbart. Suckade lyckligt i sin egen lilla såpbubbla till värld. ”Jag tar tillbaka det jag sade tidigare. Att mina drömmar är min fiende. Eller vänta, var det du som sade det Doll? Skit samma, sömnen är inte mitt krig. Det må vara ditt, men för mig är det en fristad. Drömmarna är mitt liv. Av din kommentar gissar jag att din sömn mest är fylld av åskväder, som du kallade det, mardrömmarna. Ingen människa kan väl undkomma dem, men det spelar ingen roll. De vackra och ljuva drömmarna är så underbara att det blir värt det. Nio av tio drömmar skulle kunna vara fyllda av döda kroppar, ångest, fasa och krig, drömmarna kommer alltid vara min tillflykt.”

”Vad är din dröm?” frågade Babe.

Bunny fnittrade till, rullade över på mage och öppnade ögonen. ”Vem då? Mig?” Hon tittade sig förvirrat omkring. ”Det ska väl inte du bry dig om!” sade hon brysk, sen blev hennes röst ljuvlig. ”Åh, jag förstår inte. Du menar väl inte…? Är du intresserad? Vill du veta?” Hon fnittrade igen. ”Drömmar betyder allt. Drömmar är mitt liv. Att vara vaken är den riktiga drömmen. Det känns bara overkligt. Det känns bara som dåligt skådespeleri.”

”Men man kan ju inte gå runt utan att leva!” utbrast Blackie.

”När jag är vaken önskar jag att jag var någon annanstans. Någon annan. Jag bygger upp en värld runt omkring mig. Låtsas att ni är andra människor. Människor som passar in i min dröm.”

”Vad är din dröm nu?” frågade Babe. ”Vilka är vi för dig nu?”

”Lägg dig inte i andra liv va?!” svarade Bunny ilsket. ”Du ska fan låta mig vara.” Hon lade sig på sängen igen. Med mjuk röst fortsatte hon. ”Åh, ingenting alls. Ni är så trevliga så. Ni behöver inte oroa er. Ni är dem ni är. Världen är perfekt, lika så ni. Världen är hopsydd och hålen är lappade. Sömmarna kommer inte att gå upp igen, oroa er inte.”

Blackie bekymrade sig över Bunnys humörsvängningar. ”Inte oroa oss? Nänä. Lätt.”

”Stopp!” avbröt Doll. ”Du har ingen rätt att använda sarkasm. Det är min grej. Sno inte mina grejer.”

”Var inte så lättstött, va?” sade Blackie. ”Nej, nej. Ursäkta. Rätten till sarkastiska och cyniska kommentaren har nu återgetts dig Doll.”

”Tackar!”

26.

”Jag tror de som har stora drömmar om livet blir bättre människor,” sade Bunny. ”Mer fantasi och allt det där. Men vår generation kommer att bli Jordens undergång.”

”Alla längtar bara framåt,” fortsatte Doll. ”De planerar, lägger upp hur allt ska se ut. Ingen vill vara ung, är de unga vill ju bara bli vuxna. När de väl har blivit äldre vill de bara bli yngre. Det måste finnas någon magisk ålder. Livets gyllene snitt. Men vid den perfekta åldern finns inte drömmarna längre. Allt har försvunnit. När den perfekta åldern väl infunnit sig är livet så långt ifrån drömmen att de till och med är bortglömda. Den önskade framgången består av idel rutiner och scheman.

”Det som finns idag kan inte kallas framgång,” fnös Lord.

”Jag undrar om Andy visste hur rätt han skulle få när han sade att i framtiden skulle alla få 15 minuter i rampljuset,” sade Babe. ”Vårt århundrades Nostradamus.” De andra skrattade dämpat. ”För det är väl det alla vill,” fortsatte hon. ”Ta ut sina 15 minuter, sen på något magiskt sätt mångdubblera dem. De flesta hur ju inga talanger att skryta med, så det måste ju vara magi. Hur är det meningen att alla ska få synas när alla värdelösa dumhuvuden som tror att utseende gör allt?”

”Men utseende gör allt,” sade Doll. ”I och för sig ser de flest nu för tiden ut som nedbantade maskar. Det var annorlunda förr. Skönheten var mer tjusig och åtråvärd. Nu ser de som anses som vackra mest ur som en gräsmatta efter lång tids regn i jämförelse med Elizabeth Taylor.”

”Så du menar ändå att alla har rätt till sina 15 minuter?” frågade Babe.

”Ha! Ingen har det!” utropade Doll. ”Förutom de som på något mystiskt sätt återupplivar Marilyn och Humphrey.”

”Jag är så trött på värdelösa människor…” sade Babe utmattat.

”Det finns massor av värdelösa människor som kommer fram. Men vad händer med de fantastiska människor som inte gör det?” sade Doll.

”Vår generation växer upp, eller möjligt vis utbildas till narcissister,” vek Blackie in. ”De som inte är de faller bort.”

”När slutar det förflutna spela någon roll?” frågade Doll. De andra tittade oförstående på honom.

”Sluta prata i gåtor,” sade Lord.

”När tar en människas utgångsdatum slut?”

”Jag sade, sluta prata i gåtor!”

”Jag menar det jag säger, när tar en människas utgångsdatum slut? Jag syftar inte på döden, den är oviktig. Utan när människor slutar betyda något. Jesus verkar ha ett långt datum. Shakespeare också. När tar Andy Warhols datum slut? När betyder inte legender något längre? Hur lång tid har Marilyn kvar? Beatles? Mick Jagger? Kerouac? Sartre? Solanas? Hollywood säger att de är något bestående, men hur länge till kommer vi minnas Audrey, Elizabeth, Grace Kelly, Astaire eller Bogart? Vad händer när de vackra människornas utgångsdatum tar slut? Vad händer när hoppet om godhet och lycka som deras utseenden ger försvinner? Faller alla bara nedåt och dör som om solen slutat lysa?”

”Du kan väl inte på allvar mena att de är Hollywoods vackra människor som gör att vi fortsätter,” undrade Blackie.

”Jag menar bara vad du uppfattar det som. Men vad Napoleon gjorde påverkar inte en människa längre. Gamla filosofer. Författare. Krigsveteraner och gamla presidenter. När något väl skett förlorar det sin verkliga mening. När tanken är tänkt, när känslan känts, händelsen hänt betyder det ingenting längre. Överallt händer saker som förlorar sin mening.”

”Så du förespråkar total apati?” frågade Blackie nyfiken på hans fortsättning.

”Jag vet bara inte var det är för mening att göra någonting när det tillslut försvinner.”

”Sluta prata, sluta äta,” sade Lord. ”Bli världens mest kända hungerstrejkare genom att protestera mot att göra någonting.”

“Nej, hungerstrejk är för viktigt för att slösas på det, på mig.”

Lord suckade.

”Men allting bara fortsätter, snurrar på. Allt bara går framåt. Minnen, tankar, känslor slutar existera. De försvinner. Historien rullar på. Tillslut betyder ingenting längre. Tankarna om förra sommaren. Minnena förändras, tills de inte är sina minnen längre.  Tills du inte kan skilja dem från scener i filmer du sett. Historien är värdelös.”

”Du kan ju inte säga att historien är värdelös när du nyss sade att Marilyn betydde något,” påpekade Babe.

”Egentligen gör hon väl inte de heller…”

”Du är besatt av vissa människor Doll, sen säger du att de inte betyder något,” sade Blackie frågande.

”Jag har aldrig sagt at jag är logisk,” förklarade Doll som om det vore självklart. ”Det är så frustrerande, i skolorna säger de att ämnet historia lärs ut för att hindra folk från upprepa andras misstag. Hut fan ska det gå till när man till och med upprepar sina egna misstag. Gång på gång. Historien betyder ingenting längre.”

”Du säger det ja…” suckade Blackie. Hon hade tröttnat lite på Dolls resonemang som mest verkade gå runt i en dekadent cirkel. Lord hade tröttnar redan innan Doll än börjat. Medan Babe var smått fascinerad. Bunny däremot satt på sängen, putade med läpparna, kastade sitt hår och låtsades som om hon inte ens hörde konversationen. Men Doll brydde sig inte om sina splittrade åhörare, han ville föra fram sina tankar som hade gnagt i hans hjärna på länge.

”Om man bara kunde få vila ett tag, vila från världens meningslöshet. Få komma ikapp. Få komma ikapp med sina tankar som förlorar sin mening. Det finns så många meningslösa böcker. Om bara någon kunde skriva hur man gör för att slippa det förflutna.”

”Om det förslutna inte spelat någon roll, så är det väl bara att ignorera att det existerar?” Trots att Blackie tröttnat kunde hon inte låta bli att fråga.

”Hur gör jag för att slippa framtiden då?” frågade han med tyst röst

”Det tror jag att du har lycktas lista ut,” sade hon.

”Men bara leva i nuet. Utan att tänka, utan att känna. Om någon bara kunde radera ut det förflutna. Radera ut allt som står i historieböckerna. Om någon bara kunde stoppa historien. Stoppa nuet. Stoppa framtiden.”

”Men nu går inte det,” sade Bunny, tydligt irriterad av det deprimerande samtalsämnet. ”Acceptera och gå vidare. Kom på vad du vill göra med resten av ditt liv och påbörja att leva det. Du kan inte bara gå runt och vänta. Den enda som kan styra ditt liv är du, så tro inte att någon annan ska göra det åt dig.”

Han kastade henne en arg blick på hene, varpå han fortsatte att bita på naglarna och studera golvet.

”Men egentligen,” invände Lord. ”Så har man inte så mycket kontroll över sitt eget liv. Det mest grundläggande i livet är det du har minst kontroll över. Din födelse och din död, ja, i alla fall de flesta. Du har ingen kontroll.”

”Jag tror du spenderat lite för mycket tid med Doll, låter det som,” kommenterade Bunny.

”Så allt handlar om kontroll?” frågade Blackie.

”Självklart,” svarade Doll med ett snett leende på läpparna. ”Bristen på kontroll kontrollerar ditt liv.”

”Kom igen,” surade Bunny. ”Jag trodde vi skulle försöka ha kul. Vi har inte kul nu. Jag förväntar mig inte att du Doll ska uppfyllas av den euroforiska känslan som glädje kan ge en. Men du behöver väl inte dra ner oss alla andra i din trista värld.”

”Så vad föreslår du?” frågade Blackie.

”Jag vet inte. Några förslag, någon?

”Supa oss så full att vi somnar och sen är ytterligare en dag överstökad,” blev Dolls hånfulla svar.

 

25.

[Någonstans]

Desperat skrek Lord:  ”HÖRS JAG INTE LÄNGRE?! SYNS JAG INTE LÄNGRE?! FINNS JAG INTE?!”

”Nej, ” svarade Doll utdraget. ”Ingen hörs, syns eller finns egentligen längre…”

 

24.

   [Någongång – Glaset ]

De kunde alla se att någonting var fel. Glaset gled ur Dolls hand och splittrades i hundratals bitar när det träffade golvet. Skärvorna spred ut sig över rummet.

”Fan, jävla, skit,” upprepade Doll förtvivlat. ” Fan, jävla, skit. Fan, jävla, skit. Fan, jävla, skit.” Om och om igen, allt mer uppjagat medan han slog sina knutna nävar allt hårade mot sina smala lår.

”Har ni gett honom något annat än spriten?” frågade Lord klart oroad. De andra skakade bara på huvudet.

Doll dunkade sitt huvud mot sänggaveln. Hårt. En. Två. Tre. Fyra. Han lutade sig framåt. Rött letade sin in i hans svartfärgade hår. När Blackie såg detta reste hon sig snabbt och tecknade åt Babe att göra desamma. Babe närmade sig först, försiktigt. Rörde vid hans hår, hud, blodet. Doll ryckte till och stirrade på henne. Han torkade tårarna. Log åt de små bloddropparna på golvet.

”Oroa er inte,” sade han. ”Jag är okej. Det är okej nu.” Han lutade sig bakåt, men gnydde till då hans bakhuvud träffade sänggaveln igen.

”Är det säkert?” frågade Babe och satte sig på huk bredvid honom, efter att först undan några glasbitar.

Doll log då han såg det. Tog upp några i sin hand och släppte dem sedan likt sand genom sina fingrar. ”Glasskärvor… Det är precis som diamanter, eller hur?” sade han med drömmande röst. Ljudet av glaset som återigen träffade golvet fyllde rummet. ”Folk är bara dumma. Så jävla korkade. Som är villiga att betala miljoner för… en sten. En sten som i solljus kan glittra precis lika vackert som en glasbit. Krossa varenda föremål gjort av glas. Trä dem på armband och halsband, limma fast dem på ringar. Håll upp den framför ljuset och låt strålarna passera – rosa, grönt, gult, blått, rött. Alla vackra färger kommer att fylla rummet. Skärvan kommer sprida ljuset. Ljuset kommer fylla rummet – färgerna. Alla färger. Beställ regnbågen in på ett glas, bara genom att krossa glaset. Ät upp diamanterna och använd glasbitar. Slipa dem! Recept på att i alla fall slippa några krig.”

”Men ingen i världen skulle göra det,” invände Bunny. ”Svälja diamanterna.”

Babe höll upp sin hand mot ljuset. På handen satt en silverring med en diamant på. Hon tog av ringen, slog den mot golvet. En. Två. Den lilla stenen lossade lätt. Hon höll upp den i sin handflata. Förde handen mot munnen. Lät diamanten vila synligt mellan hennes läppar, för att sedan sära på läpparna och stenen förflyttades till tungan. Hon svalde den. Doll skrattade till, hoppade upp, applåderade, skrattade lite till. Gick fram till Babe och kysste henne på kinden, men insåg direkt att han handlar fel och rodnade. Tittade ned. Från att varit närmast exalterad till trött och förlägen.

”Herregud Doll,” sade Babe nästan förnärmat. ”Det vara ju bara på kinden! Folk kysser varandra jämt! Så en liten kindpuss betyder ingenting. Se?” Hon reste sig och gick fram mot Lord. Ställde sig på tå och innan han insåg vad som var på väg att hända kysste hon honom på läpparna.

”Vad fan håller du på med?” sade Lord förargat.

”Okej då, det kanske inte blev et så bra exempel ändå,” insåg Babe. ”Men sådana handlingar behöver inte betyda någonting.”

”Men handlingar är kopplade till känslor…” sade Doll.

”Exakt!” svarade Babe.” Du var glad och gjorde något impulsivt för engångsskull. Impulser betyder ingenting  Se?” Denna gång gick hon fram mot Doll och kysste honom på munnen. Tittar väntande på honom. Hon strök sitt finger vid hans läppar för att få bort sitt läppstift, för att sedan göra samma sak på sig själv för att få bort hans läppglans. Återigen tittade han ned i golvet. ”Vad är det här? Är det ingen här som kan hantera sina egna känslor normalt?”  Hon fnissade.