Stresshantering.

Känner mig nu ganska så super stressad inför Radio-kursen som börjar den 2 januari och som kommer löpa samtidigt som slutet på Tidskriftsprodukation-kursen. Jag vill gilla radio, jag vill älska radio, men har inte fått de bästa förutsättningarna.

Men en märklig sak hjälper; jag vet att allt är över till och med den 14 januari. För då är höstterminen slut. Jag har alltså en sån tydlig deadline på min oro och stressperiod. Och vet att efter det så kommer det bli lugn. 7,5 hp teori och 7,5 hp metod, sen 15 hp c-uppsats. Det är 12 dagar, exklusive helgen. Sen kan mitt hjärta och min hjärna få vila och hela jag kan få komma ikapp energimässigt. Av någon anledning för det mig lugnare. Eller kanske är det inte konstigt. För vanligtvis brukar det ju inte finnas såna deadlines på det man oroar sig och stressas över. Livet brukar ju inte vara så enkelt. Så försöker ha skygglapparna på. Göra så mycket jag kan över jullovet trots att jag kanske borde ta mer ledighet, och sen ta en dag i taget när den 2 januari väl är här.

Snart så.

Farväl till 2016. Året som vi alla kan enas om var totalt värdelöst.

Snart är det här skitåret över. Det ska bli skönt, så kan man lägga allt bakom sig. Personligen har jag haft värre år, men det har varit ett jobbigt ett trots allt. Med mycket frustration, självtvivel och oro. Det enda som varit bra egentligen har varit att jag ordentligt hittat tillbaka till skrivandet. Visserligen har jag inte skrivit så mycket som jag hoppats, av flera olika själ. Men ändå.

Jag har varit frustrerad över att jag inte ”lyckats” med att jag hoppas. Delvis utifrån min lista som jag gör varje år om saker jag önskar av året. Har faktiskt inte tänkt på det förrän i skrivande stund att det är ganska förståeligt med tanke på omständigheterna. Skolan har känns så stressigt och påfrestande. Och med andra saker på det…

När jag gått igenom listan kan jag pricka för 10,5 av 19 – det är ju ändå inte så dåligt. Jag är ledsen över att jag läst så lite i år. Knappt något alls på hela hösten faktiskt. Jag har heller inte målat, som jag hoppats. Sen hade jag hoppats kunna gå en fotokurs på distans nu under höstterminen. Men tyvärr missade jag anmälningsdatumet, var så arg på mig själv typ hela maj och juni på grund av det (och en del annat…)

Så kanske har mitt år inte har varit så dåligt ändå? Om man bortser vissa specifika saker. Ja, och hela det världsliga, politiska läget. För det är ju bara katastrofalt. Så många underbara, inspirerade personer har dött i år. Det har varit så mycket krig och lidande. Terrorattacker. På det har vi Brexit, Trump och hela vågen av högerpopulism. Där har få saker har varit bra. DN  listade bra saker som hänt i år (de hade till och med två olika artiklar om det). Och det är viktigt trots allt, att inte bli för deprimerad av världsläget. Att nu vända blad (ha!) och försöka kämpa för att nästa år blir bättre.

Det finns mycket specifika saker jag önskar av nästa år, men jag känner att jag inte riktigt vågar skriva ut dem. Nästa år kommer att bli läskigt. Men först och främst vill jag skriva klart Ofelia. Och två (!) c-uppsatser. Jag har aldrig varit typen som gör den här typen av ouppnåeliga mål. Typ förra året hade jag exempelvis resa någonstans (blev Bryssel och Visby), bli bättre på att fota (och har lärt mig mer trots allt)och gå till läkaren; då för att få det uppkallat varför jag varit så trött under en längre tid (fick visserligen inga svar, men har känt mig piggare). Och kan väl säga så här på slutet av året att jag är ganska nöjd med min hälsa, både fysiskt och psykiskt. Har haft ganska få depressionssymtom i år (yay!) och jag har (typ) accepterat att jag aldrig kommer bli av med ångesten och oron, men har blivit bättre på att hanterande den. Jag är starkare än vad jag någonsin varit, och har bättre kondition. Ska få det uppkollat vid nästa läkartid varför det tycks klicka från min höftled (när jag gör yoga). Det är väl typ det jag kan klaga på.

Mot nästa år och tillbaka till det mysiga uppsatsskrivandet!

Bryssel resan.

Så hur vad Bryssel då? Mycket, överväldigande och så fruktansvärt kul. Jag är själv förvånad över hur mycket jag gillar den staden. Jag och en tjej från klassen åkte dit kvällen innan alla andra, så vi kunde få (i princip) en hel dag av turism innan EU-schemat drog igång. Har jag ens berättat om kursen? Det är alltså Research, och resan har varit en del av Gränsöverskridande research. Researchen i fråga rörde sig till en början om personresearch av Sveriges 20 EU-parlamentariker. Ebba (tjejen som jag åkte ned tillsammans med) och jag valde ekonomi – löner, Rot- och Rut-avdrag, liksom om de betalat sin tv-licens. Förr förra måndagen presenterade det vi fått fram, fick se vad de andra hittat och såg då hela bilden av de 20 personerna. Sen skulle vi utifrån detta välja ett ämne till en reportageidé som skulle bli den slutliga produkten. Ebba och jag valde Malin Björk, eftersom vi fått reda på att hon bott i Belgien under väldigt många år – och då är ju frågeställningen: Kan man representera det svenska folket i EU om man inte bott i landet på 18 år? Jag hade redan innan bokat in en halvtimmes intervju med henne under torsdagen.

Direkt efter fem fyllspäckade timmar om detta åkte vi raka vägen till Arlanda med pendeln. Jag tror vi landade i Bryssel vid 20-tiden och med vissa problem med vart vi skulle av med flygbussen kom vi fram till vandrarhemmet vid Rogier (Sleep well hostel) och var nog i säng innan halv elva. Morgondagen drog igång tidigt och tog en Hop on hop off buss runt staden, för att gå av i närheten av Grand place. Jag hade ju egentligen bara en sak jag ville se – och det var konstmuseet Musées royaux des beaux-arts de Belgique. Dit gick Ebba och jag efter bussen, och jag älskade verkligen museet. Det var enormt! I klass med Louvren. Sen vidare till ett möte med hela Bryssel-gruppen och Corporate Europe som är en intresseorganisation som jobbar med att öka medvetandet om lobbying i EU, och påvisa vilken makt lobbyorganisationer har när det gäller beslutsfattandet där. Det var en ögonöppnare, speciellt när det gäller våra svenska parlamentariker och kommissionärer. Sen middag på en restaurang med mer belgisk meny, där det inte visade sig vara så lätt att hitta alternativ som vegetarian, eftersom pommes frites var friterade i beef drippings.

Dagen efter var det EU dag ett, med tidig start som började med att få press ackreditering (min första!). Sen var det heldag med Cecilia Wikström och hennes pressekreterare Linda Aziz, besök på EU-museet och som avslutades med en presskonferens med just liberalernas parlamentariker Wikström. Och så tog dagen slut i ett antiklimax; vi skulle få en grundföreläsning om EU:s strukturer, men kvinnan från den neutrala presstjänsten kom dit, sa att hon hade hållit den här föreläsningen tre gånger redan den dagen, sa ”men ni som journalistsstudenter kan väl det här redan?” och vi fick ställa frågor istället. Hon skällde ut mig lite smått när jag blandade ihop OPEC med OECD, och sen kom Aziz in med pengarna. I ett kuvert. €500 och €200 euro sedlar, där vi behövde dela pengarna mellan oss. Och när vi väl fått dem visade det sig att vi var klara. Bara sådär. Sen var jag hur trött som helst, men kunde omöjligen slappna av. Vi åkte tillbaka till vårt varandrarhem, vilade, kollade internet och gjorde lite mer research om Björk inför dagen därpå. Sen gick vi ut och åt hela gruppen igen, på ett bar/hamburgerställe med supergod vegetarisk burgare. När vi ätit upp gick vi till byggnaden mittemot som var en gammal marknad som hade gjorts om till ett ställe för drinkar och samtal. Ebba och jag stannade inte så länge, eftersom vi dagen därpå hade vår huvudintervju.

Sista dagen i Bryssel. Vi strukturerade upp vår intervju medan vi lunchade på ett trevligt ställe som låg nära parlamentet (som kändes helt malplacerad där och istället borde ligga vid ett universitet typ), för att sen avsluta med en belgisk våffla. Dagens första lustiga sammanträffande var när vi försökte bestämma träff med Julia som också skulle intervjua Björk, och det visade sig att hon satt vid bordet bakom mig. Intervjun med Björk gick sen rätt bra och det var kul att kolla i korridoren på vänster/grön-gruppen. Sen hämtade vi våra redan packade väskor från vandrarhemmet och åkte mot flygplatsen. När vi steg av flygbussen och gick in mot flygplatsen kom var en annan klasskamrat där – Christian. Så märkligt, vi hade flera såna när vi väl var inne och väntade på flyget. Men att komma hem sen var väldigt skönt.

 

Jag har en del bilder, men jag kanske kommer lägga upp det sen. Tyvärr hade jag en del problem med kameran, och när jag fotade med ett långt skärpedjup blev det istället ofta ingen större skärpa alls i bilden. Har fått radera en massa av de jag tog, för jag såg inte att de blev dåliga förrän jag kunde se dem på en större skärm. På måndag ska jag fota en kille till ett personporträtt och jag hoppas verkligen att min kamera kommer att vara snäll då.

Nu kan jag skriva igen.

Ibland är det bra att inte bara acceptera det som händer runtomkring en. Så – jag mejlade läraren om kommentaren på hemtentan och fick idag svar. Och? Han hade gjort fel. Kommentaren om språket gällde inte mig. Det hade blivit en ihop blandning.

Vilket ju lite var min första tanke när jag läste det – för det kändes så fel. Så ibland kan instinkten alltså vara rätt. Jag är inte ens arg på läraren för att han gjorde fel; det är bara så skönt att slippa behöva ifrågasätta mitt egna skrivande.

(Dagens roliga fakta från en föreläsning ledd av Tidningsutgivarna – det är dåligt för mediebranschen om du använder adblockers – de behöver verkligen annonspengarna. Vanligast är det att personer med kreativa yrken använder adblockers.)

Det känns något bättre ändå.

Det kändes bättre i morse när jag vaknade. Visst, det gjorde fortfarande ont. Men jag kunde ändå känna en viss distans till det (vilket ändå är ovanligt fort för min del). Det är ju visserligen lättare att vara rationell på morgonen. Skrev typ 3,5 sidor i går sammanlagt på Ofelia – och typ 3 av dessa var efter jag läst kommentaren ”allvarliga språkliga bister” om min hemtenta i Reportage-kursen. Det gör ju ont fortfarande att skriva det.

När jag åkte till Pet Sounds idag stod jag vill busshållplatsen och väntade och gick i huvudet igenom all kritik jag fått på mitt skrivande. Från gymnasiet och framåt i princip, så väl jag kan komma ihåg det. Jag kan ändå konstatera (till viss lättnad) att jag aldrig fått en liknande kommentar – vare sig det rör sig om skönlitterärt-, journalistiskt- eller akademiskt skrivande. Det har aldrig funnits någon kritik mot mitt språk. Aldrig. Journalistiskt har det istället rört sig om disposition av texten (i den längre artikeln jag skrev för Norrtelje tidning och mitt personporträtt). Så?

Det känns bara så märkligt.

Åkte till Pet Sound för att (äntligen) köpa Preoccupations skiva på vinyl, efter att jag för över en månad sen åkt till affären en gång, och ringt två gången – och alla gångerna fick jag veta att de ännu inte fått in skivan. Nu tänkte jag att den ändå måste finnas inne. Så vad hände? Jag kom hem med en handväska från Stadsmissionen som ligger runt hörnet vid Skånegatan. Jaha. Mannen som jobbade på skivaffären sa att de kunde beställa den åt mig, så jag kan (förhoppningsvis – men jag är ganska skeptisk) hämta den på fredag.

Kommer försöka skriva om Bryssel resan imorgon. På återseende!

Ofelia nr 120, 121, 122 & 125 (ett försök att inte känna skam).

120. 

Hon vill bort. Det är ett ofta förbisett faktum. Bort från Danmark som hon hatar som om det vore helvetet. Bort från vimlet i London och Storbritannien där hon aldrig får vara ifred. Detsamma gäller Berlin, Paris och alla större städer som försökt stjäla henne.

Bort. Bort. Bort. Det är dit hon vill.

Till ingen särskild plats. Men bort från dem alla. Det har aldrig funnits något specifik plats som lockat henne. Eller – kanske i början.

Och att hela tiden önska att man vore någon annanstans är plågsamt i längden. Det här och mycket annat är ju det som plågat henne i århundraden. Som fått henne att springa i cirklar. Att slita sitt hår.

Att dränka sig kväll efter kväll.

121. 

Med min nya uniform vill jag slänga allt gammal. De gräsligt omoderna och tragiska vita klänningarna. Han fattade nog aldrig hur opraktiskt det var. Minsta lilla fläck och så var dagen förstörd. Blomjord och blod är svårt att tvätta bort från det oskyldigt färgade tyget. Jag vill slänga allt. Allt som någonsin varit mitt. Allt från det förflutna. Minsta lilla ägodel som jag ömsom hatat till förbannelse och älskat ömsint.

Bort med allt. Jag vill tvätta bort minnena som finns inetsade i allt som varit mitt. In med det nya och ut med det gamla.

Kan det få vara så enkelt den här gången tack?

För om jag inte ser det kan jag ju inte minnas det. Så enkelt måste det vara. För jämt kan det ju inte vara snårskogar och labyrinter med minotaurer i som försöker tjäla en bort från allt det man vill kalla sig själv.

122. 

Jag vill dränka honom som han dränkte mig. Han förtjänar det den jäven.

125. 

När det talade språket mellan människor inte räcker längre söker hon efter något annat. Det är nödvändigtvis inte ett fridsamt sökande. För Ofelia var det inte så. För Ofelia var det desperation – en kamp för ett alternativt sätt att uttrycka sig. Ett nytt sätt att göra sig hörd. På scenen fann hon blommornas språk. För det ansåg Det manliga geniet vara ett tidsenlig och passande sätt för en flicka som hon. Det hör ju till saken att han inte rådgjorde med henne. Det hör alltid till saken. Allrahelst för Ofelia.

[Delarna ovan skrevs på väg till och hem från Bryssel.]

Känslan av misslyckande.

Det är väldigt svårt att läsa ”stora språkliga brister” om något man själv skrivit när det man vill göra med sin framtid just är att skriva.

Bara när jag skrev meningen ovan så tvivlade jag. Ska det vara ”just är” eller ”är just”?

Det var inte direkt så här jag ville känna när jag kom hem från Bryssel. Hur sjutton gör man för att inte ta det till sig? Sure, jag läste igenom texten igen efter kritiken och jag kunde se misstag (man blir ju blind för sin egen text när man jobbar med den flera dagar i sträck). Men handlar det om stora språkliga brister eller min add? Den gör ju det plågsamt jobbigt att läsa igenom en text ordentligt, med all uppmärksamhet på orden och bokstäverna. Och även om det vore det sistnämnda är det total idioti att vilja skriva journalistisk då? Med ibland tighta dead lines och den totala frånvaron av korrekturläsare?

Frågor där det inte finns några svar är plågsamma att brottas med. Men på något sätt hjälper det (ger perspektiv) att jag läst en biografi om Wittgenstein på hemresan.

Med det är ändå svårt att inte skämmas efter kritiken. Skämmas för något jag själv skrivit – hur undviker jag det i framtiden? Genom att inte skriva alls?