Släcka elden: en inre monolog

Jag vilade handryggen mot den kalla fönsterrutan och lät det svalka den brännande känslan. Låta den få vila ett tag. Åh, herregud. Åh, fan – jag vill inte. Men det är fint här i alla fall, träden –. Det är fint. Och jag behövde det här. Kanske kommer det inte alltid att behövas att 10 personer tjatar för att få mig att göra nått sånt här? Kanske. Kanske kan det bli bättre. Varför måste vädret vara fel? Det skulle kännas bättre om det inte vore så jävla lugnt. Kunde det inte ösregna istället? Vem tyckte att sol var en bra idé? Jag är glad att jag kom iväg till slut. Om jag säger det tillräckligt många gånger kanske jag kan känna mig glad och –. Men vad ska jag göra? Imorgon… Åh, nu är det tillbaka igen, det bränner. Upp från fingertopparna till handleden. Och på högerarmen gör huden ont. Och, jag kan känna hur mina fötter börjar domna. Och jag är trött, men det är jag ju jämt nu för tiden. Och –. Jag kan ju hålla på hur länge som helst, men det sa han ju att jag inte skulle göra. Men hur fan stoppar man –. Sen på tisdag är det dags igen. Men jag vill verkligen, verkligen inte. Jag vill bara inte. Åh, jag önskar att det kunde vara en lösning att bara stanna här, jag skulle inte behöva träffa någon, skafferiet verkade ju hyfsat fullt och det fanns mycket ved ute i skjulet. Det vore möjligt, om det inte vore omöjligt. Jag borde egentligen meditera. Jag bordet det. Jag –. Jag borde ta upp appen. Eller så kanske jag kan skippa att gå och hämta mobilen? Testa. Nu. Själv. När jag sitter här. Okej, hur var det nu? Först känna kroppen mot underlaget, okej, fönstret är kallt – tack och lov, kuddarna är faktiskt bekvämare än de ser ut, fötterna är domna, okej skit i det. Det drar lite från fönster, det är kanske inte så konstigt, stugan ser ju rätt gammal ut, det är väl knappast treglasfönster här ute mitt ute i ingenstans. Och jag kan höra brasan, det är ett sånt trevligt ljud. Sen fokusera på andningen. Jag känner hur bröstkorgen fylls och sen töms, luften går ut från munnen och näsborrarna. Åh, okej. Det här kanske funkar. In och ut, in och ut, in och ut. Fan, nu sticker det också i fötterna. Jag kanske borde resa mig och gå runt lite. Ah, det känns lite bättre. Nä, juste ja, jag mediterade ju. Och när jag sitter kan jag vila handen mot glaset, och det hjälper ju faktiskt, även om det antagligen bara är place –.

Jag har glömt att ta min medicin. Helvete. Okej, medicinen först, jag måste verkligen sätta in ett larm i mobilen, åh, det sa han ju men det glömde jag, herregud, min hjärna fungerar verkligen inte ordentligt just nu. Medicin ja.

Såja, det var nog bra att hämta vatten också. Och det var duktigt av mig att orka göra en macka. Jag skulle meditera, ju. Men först ska jag äta och dricka mitt vatten. Nu har jag i alla fall tagit medicinen och det är tidigare än när jag kom på det igår. Okej, försökt två. In och ut. Hur länge skulle jag göra det här? Jag kanske kan gå vidare nu? Skit samma. Okej, och så känna av från huvudet och ned. Fan vad jag hatar det här. Och jag vill verkligen bara resa mig och gå när han tar upp det som något vi borde prata om. Det vore så tillfredsställande, bara gå, och kanske slänga igen dörren. Det skulle jag ju aldrig göra. Men det vore roligt att se hans ansiktsuttryck om jag gjorde det. Okej, okej, okej, hjässan, ansiktet, läpparna, halsen, axlarna, ryggen, armarna, där –. Skit samma. Brösten, magen, höfterna, rumpan, låren, vad –. Okej, nu får det räcka. Och så skulle jag tömmar huvudet eller låta tankarna gå dit de vill. Det här är så konstigt, nä, jag skulle ju inte… Okej. Och så tillbaka, glaset kallt, nu börjar kudden kännas rätt hård och det är lite väl kallt, kanske är det dags att lägga lite mer ved på brasan. Nä, nu räcker det. Vänta, tog jag medicinen eller lämnade jag tabletterna på handfatet? Jo, men det gjorde jag ju, jag tänkte ju på hur trött jag såg ut i spegeln. Jag har nog aldrig varit så här blå under ögonen. Kanske borde jag ta en tupplur? Det var ju meningen med att åka hit, ja, eller en del av meningen. Förhoppningsvis kan det börja hjälpa snart. Men så ska jag ju träffa honom igen på tisdag. Har jag arbetsterapeuten direkt efter? Gud, jag minns verkligen inte. Åh, jag orkar inte. Och vad var det på onsdag? Åh, nej, nej, nej – alla har väl ändå en gräns? Fan –. Träden? Okej, löven är, orangea. Svart mot vitt. Träd som en dalmatiner. Träden är många. De är… tråkiga. Herregud. Vad spelar det för roll? Önskar verkligen att jag hade en internetuppkoppling här ute. Men ändå, jag har klarat två dagar. Jag skulle verkligen vilja kolla på en halvtimme Youtube-videor med gulliga kattungar just nu. Eller kanske till och med ha en som sällskap just nu. Det vore… bättre. Kan man ha en katt som ett servicedjur? Men fördelen med en hund är ju att den väl skulle kunna påminna om medicin och sånt. Det är ju en bra grej. Det kanske jag kan ta upp på tisdag. Fråga, man kan alltid fråga. Fan, jag skulle ju… Åh, gud den där ekorren, herregud så söt. En stödekorre? En stödkanin som Floras kompis hade? Hinner jag springa och hämta min mobil och ta ett foto? Inte en chans. Den lär vara borta så fort jag kommer in i sovrummet. Åh, den får ju hjärtat att typ brista så gullig den är, åh, den har hittat ett ekollon… Jaha, nu är den borta. Det var ju typ helgens underhållning. Fan vad kallt det är. Juste ja, skulle ju lägga på mer ved – ah. Bättre.

Åh, fan, jag glömde köpa tågbiljett hem!

Annonser

En dag i december, och tiden innan – en dålig dag.

Det har varit en del konstiga månader som passerat. Och jag har skrivit om det tidigare, hur bra jag mådde under sommaren och tidig höst. Men jag har kämpat i motvind ett tag nu. Jag har skrivit, och har haft många möjligheter att skriva (eller journalistiskt arbeta) – och älskar det. Främst relaterade till journalistikutbildningen och skrivande-kursen. Men sen typ fem veckor har bristen på konstruktiv kritik fått mig att bara vilja skrika rakt ut i frustration. Det är absurt, hela situationen. Som kröntes i dag, dessutom. Det gör mig så oerhört trött. Men orkar ändå fortsätta, för jag älskar ju det, men när all kritik, och bristen på konstruktiv kritik, faller ned samtidigt blir det jobbigt.

Jag har nu senast har en kurs i digitalt berättande, som egentligen inte handlat så mycket om digitalt berättande, men ändå. Vi har filmat tre olika uppgifter som slutar i en minidokumentär. Men redan innan fattade vi att läraren bara inte gillade det vi gjorde, han var sån som hade favoriter. Och eftersom det var så tydligt brydde jag mig inte så mycket om hans brist på konstruktiv kritik och försökte suga ut all kunskap från andra ställen.

Men fy fan vilken dag. Att visa upp vår film, stå framför alla, 98 % av allt som sas handlades om våra fruktansvärda beslut gällande etiken i dokumentären. Det spelade ingen roll vad vi försökte svara med (när han ställde frågor) han hörde bara inte, och en del av klassen följde efter. Den tekniska handledningen har varit värdelös. Den generella handledningen har varit värdelös, och han pushade oss istället mot att använda de mer kontroversiella uttalandena, efter att vi sagt att han var väldigt frispråkig, för att allt sen handlar om hur dåligt det beslutet var… Det är tröttsamt, ända in i själen. Tack och lov har jag gjort den tillsammans med en som ville ta tag i hur oacceptabelt det var idag, så kanske kan det komma något bra från det.

Det känns som om det jag skrev i november delvis har att göra med det som pågår just nu. Men det har varit mycket bra under hösten också, men behövde bara skriva av mig om det här.

Torsdag 15 november

Det är nu höst, det är kallt, det är grått. Allt detta är sant. Och svårt att ignorera. Det har fortsatt att hända en del, men också inte alls. Jag har kommit in i en period av väntan och har svårt att inte må dåligt av det, för den förra perioden av väntan var inte till min fördel. Istället övergick det från gråhet till kolsvart mörker, till maj. Då hände nått. Jag vet fortfarande inte riktigt vad. Men i slutet av juni, då jag mådde bra var jag fast besluten att klamra mig fast i det. Olika projekt, nya sätt att tänka, jag försökte fortsätta att försöka yoga varje dag. Jag var kattvakt, jag åkte till Lisabon, kom hem, yogade, var kattvakt, sommaren gick, och skolan började – och jag mådde fortfarande bra. Min självkänsla var ganska bra, kanske för första gången någonsin och jag hade i ett tag försökt sova utan hjälp av olika mediciner. Jag började meditera, seriöst. Hösten drog igång med allt som jag skrev tidigare. Jag hade självförtroende och några matskedar mer energi än tidigare, så jag vågade.

Nu är det november och jag är i en väntansperiod igen. Sen en vecka tillbaka visserligen, men det känns som allt jag jobbat fram sen i maj har fallit sönder. Vilket visserligen delvis är mitt fel, har varit dåligt med yoga och meditation, trots det har jag ändå sovit okej. Jag vill skriva ”jag väntar” 1000 gånger och hoppas att det på något sätt gör att jag slipper vänta. Slipper tro på mig själv igen. Slipper tänka att allt jag skapar är värdelöst.

Jag väntar, och jag återkommer.

Rasismens överlevare i kör.

Boken Medborgare av Claudia Rankine kan kallas en hybridtext i ordets rätta mening, det är inte bara poesi, utan även essä. Det är inte bara text, den innehåller också fler bilder och konstverk. Men temat är enkelt: rasism. Om rasism någonsin kan anses som enkelt.

Undertiteln är En amerikansk dikt – vilket sätter den i ett sammanhang av den amerikanska dikttradition, bredvid giganter som Robert Frost; utan åtskillnad. Denna svenska översättning kom 2017, men i USA gavs den ut redan 2014. Även om en som läsare hade kunnat tro att den formats av Donald Trumps presidentskap. Rankine påminner läsarna att rasismen inte är någon nytt. Den har funnits där hela tiden, även under Obama. Den sov inte bara för att landet hade en svart president. Och rasismen som tas upp är inte bara den amerikanska, boken refererat till orden som den algeriskfranske fotbollsspelaren Zinedine Zidane fick kastade mot sig, eller när Mark Duggan, en svart man, sköts i Storbritannien. Och våldet mot svarta är något som präglar bokens andra halva. Det är en påminnelse för alla som glömt, för alla som kunnat glömma för att det inte är deras vardag.

Rankine skriver i en av prosadikterna ”Pojkarna kommer alltid vara pojkar som är pojkar som känner sin förmåga svälla till skallande huvuden som sonar deras oförrätter i en försvårande tonårstids grova våld och stormar fram längst vägen för att uppleva positioneringens position som är en position för bara en storts pojkar inse det vet det för den andra pojken för de andra pojkarna nävarna fötterna redan kriminaliserade redan vapen som exploderar i landskapet och sen är rättvisans slag tillbaka i ett liv i fängelse.” Versen i fråga berör sex svarta tonårspojkar som dömdes för misshandeln av en vit klasskamrat, i en skola i amerikanska södern där rasism varit ett problem. Det är bara en sorts pojke som inser vad de inser – att USA:s  juridiska system är präglat av århundraden av rasistisk historia. Det är också en parafras av Gertrude Steins ”En ros är en ros är en ros” som kan läsas som en bekräftelse, det är som det är. De är pojkar, de är män – alltså de är människor, subjekt inte objekt. En annan parallell är till det Thatcher sa om IRA-medlemmarna som satt i de brittiska fängelserna och krävde att behandlas som politiska fångar ”A prisoner is a prisoner is a prisoner.” Kanske existerar denna del som en kontrast till Thatchers avhumaniserande språk.

Men Rankine behandlar även vardagsrasismen – att inte bli sedd, när hennes vita vänner inte säger något när hon får höra en rasistisk kommentar, personer som viskar och hon förstår vad de viskar. Språket växlar mellan essäns enkla tydlighet och de poetiska avsnitten där språket flyter fram över sidan. Utan skiljetecken, under ett helt stycke överväldigas läsaren. I ett av de poetiska avsnitten om en Youtube-video skriver Rankine om ”säljbar vrede” till skillnad mot faktisk vrede, detta går sömnlöst över i ett avsnitt om just faktisk vrede – Serena Williams som blir förbannad efter ett felaktigt domslut, en naturlig reaktion på att bli behandla som en minde värd människa. Bara för att hon är svart, bara för att hon är kvinna. Utan att en märker det går poesin över i den mer sakliga texten som bryter samma komponenter i rasismen Serena Williams upplevt, i vad som kunde vara en akademisk text.

Detta är ett vittnesmål, en påminnelse. Den är vacker, den är brutal, och om du själv inte har upplevt rasism så kommer Medborgare tvinga dig att öppna ögonen.

Saker som jag glömt och saker som har hänt.

DSC03406.JPG

Jag länkade aldrig till min C-uppsats i statsvetenskapen, och det är ju dumt. För trots allt blev jag väldigt nöjd med den, med resultatet. Tycker arbetet i den är bättre än den jag skrev i journalistiken. Den går att läsa här. ”‘När kvinnligheten tynar bort i form av feminism finns det ingen att tända gnistan i mannen’: En studie om Sverigedemokraternas och Nordiska motståndsrörelsens bild av den samtida kvinnan”.

Jobbade som röstmottagare under valdagen. Möjligtvis det jobbigaste jag någonsin gjort. 16 h arbete, och kom hem klockan 00:45 då valvakorna började lida mot sitt slut. Men så intressant. Så givande. Och spännande att se hur processen faktiskt går till. Jag har redan anmält mig till EU-valet.

Att åka till Växjö och träffa skrivar-klassen var så kul. Själva upplevelsen var med givande än föreläsningarna i sig, men ändå.

Var i Karlstad typ en vecka innan, i princip bara för att jag kände ett sånt enormt behov att att se fler Lars Lerin målningar efter att ha varit på utställningen (som nu är över) på Liljevachls. Kan varmt rekommendera Sandgrund-museet i Karlstad. Väldigt inspirerande – och där av dikten Efter.

Möjligtvis har jag en ny favoritförfattare: Bjørn Rasmussen. Läste ut hans bok Huden är ett elastiskt hölje som omsluter hela lekamen och hans diktsamling Ming på typ 2 dagar. Älskar fysiskheten – kroppsligheten i hans skrivande.

Tro inte på någonting av det jag berättar om känslor. Mitt begär är en inställning i oljepannan, jag är en uppsättning organ. Berätta för mig om atomer, berätta för mig implosion.Och så lungorna, de syresätter blodet, detta vet vi. Och så levern, den är rödbrun och formad som en kägla, den väger ett och ett halvt kilo. Och så njurarna, och magsäcken, tarmarna: tunntarmen, tolvfingertarmen. Jag kan avvara tjocktarmen, jag ska bara ha en påse på magen för att samla upp vätskorna, jag är själv en påse med bakterier, inget annat. […]

När jag klev in och överräckte vinet beordrade han mig ut ur badkaret. Han satt på toalettlocket och drack ur flaskan medan det glödheta vattnet steg kring min kropp. När karet var halvfullt hällde han ur resten av vinet över mitt ollon som stack upp över vattenytan. Så knäppte han upp sin byxor, tog fram sin stora, bruna kuk och pissade mig på bröstet, i håret, i munnen.

Jag kom. Jag skrev. Jag älskar honom.

Har typ redan fixat praktikplats. Tack vare just skrivarkursen. Det känns helt sjukt.

Ska se Idles i Köpenhamn i november. Det kanske till och med blir en skriven recension av det i en tidning? Återkommer.

Typ allt det här har hänt sen i slutet på augusti. Mitt liv brukar inte vara så här. Men jag mår bra och trivs verkligen med skrivandet just nu.

Dikt: Efter.

Det är vackrare genom dina ögon. Kanske är din syn bättre? Det jag minns är inte det jag såg. Kanske är det alltid så.

Ville jag åka dit innan? Tåg? Flyg? Båt? Jag vill se det du såg.

Om jag söker tillräckligt i snön kanske jag kan hitta dina fotspår? Måste jag utföra beräkningar om hur fort snön faller i förhållande till vindhastighet? I sådana fall kommer jag rasa redan vid första hindret och fall handlöst ned och färga snön med näsblod. I sådana fall kommer jag inte få se en endaste snöflinga.

Det finns en genuin rädsla över att frysa ihjäl. Precis som de gamla polarupptäckarna. Men jag vill inte återupprepa deras resa. Bara din.

Rejäla kängor. Underställ. Täckjacka. Täckbyxor. Raggsockor. Vantar. Mössa. Lager på lager. En tillräcklig stor väska. Hur stor är en tillräckligt stor väska?

I alla drömmarna snöar det. Alla ljud absorberas av massorna. Ljuset reflekteras; bländande. Men drömmen överensstämmer inte med verkligheten. Det har varit den varmaste månaden. Att vakna och svettas överensstämmer inte. Att inte se snö överensstämmer inte. Det spricker, ingenting håller längre ihop.

Mat. Antal kalorier per dag multiplicerat med antalet dagar. Förväntas jag kasta extra mat till svältande isbjörnar?

Tundra. Taiga. Glaciärer som kalvar. Domedagsvalvet. Till Jordens gränd, tills det inte finns ett längre bort. Jag vill se solstrålarna från samma vinkel som du.

Fantomsmärtor: nacke, axlar, rygg. Musklerna spänns som gitarrsträngar; dissonansen skär sönder. Fantomfryser ända in i varenda cell, en arme som når överallt.

Om jag köper böcker av Sir Edmund Hillary är jag på väg då?

Ren. Fjällräv. Fåglar över en horisont.

Permafrosten kan nå 400 meter ned i marken. Töning. Kalvning. På väg bort, försvinnande.

Eider. Tärna. Lunnefågel.

Drömmar som är drömmar som är drömmar. Medan jag drömmer att jag vaknar och allting är som det alltid är på morgonen. Men kallt. Men snö. En millimeter fel. Eller så har jag glömt biljetterna. Hur långt kan permafrosten nå?

Kommer jag hinna dit innan det försvinner? Kommer jag se det? Din snö. Din himmel. Ditt karga landskap. Kommer jag? Din tavla.

(Inspirerad av Lars Lerins Arktismålningar)

Mitt skrivande som ett rum.

Livet pågår där utanför. Spår sipprar in – antingen förstärkt eller som om öronen är stoppade med bomull. Skriande eller mjukt. Livet pågår fortfarande men du är inte en del av det – inte just nu. Den mjuka varma filten. En het dusch som värmer upp varenda cell. Du är inte ensam, hela världen finns där, men bara inte just nu.

300: det växer fram, en murgröna där nya små löv går att se varje gång du blinkar.

Du bestämmer. I förarsätet, händerna på ratten. Du äger allt. Varje ton ligger i dina händer. Det mörknar, volymen skruvas ned. Vågorna kommer och går, ibland en ström och när du som mest önskar endast några droppar. Det finns ingen rim och reson, inga förklaringar. Ibland går du därifrån tillfredsställd annars lika törstig som innan, med en inneboende frustration.

700: det är vackert att se hur något som såtts blomma upp.

Det är ett utlopp, ett tydligt val. Det mörknar. Fritt spelrum. Gör vad du vill. Skapa kaos. Stick en knivsegg genom en målarduk – det är konst. Döp en färgnyans efter ditt namn. Eller 63 minuter oljud. Vad ser du? Vad vill du se? Cassiopeja, hon sitter fast där uppe. Jätte efter jätte, spejande ned – du är uttittad. Ett W för dubbel victory.

1100: tänk vad människan är kapabel till, ur något så litet växer något större fram.

Alla fönster som kan ses är nedsläckta. Månen duger som sällskap. I staden syns ju inga stjärnor bara flygplan. Taket har rullats upp. Med månen – en slags alternativ solenergi; du laddas. Ljudet av en siren. Fulla män som skriker fotbollsramsor. Tydligen går tiden framåt, vem hade kunnat gissa det? Näktergalen toner, en klassiker. Kranen stängs av.

Idles – Joy as an act of resistance. 

Bildresultat för joy as an act of resistance

Hur fin är inte titeln på den skivan? Hur mycket behövs inte ett sånt meddelande idag, när valet ligger så nära, eller bara i vår tid i allmänhet. Det är ett mer positivt album är det förra, Brutalism – skillnaden går att se i titlarna. Med med en låt som Danny Nedelko och dess positiva budskap om invandrare: ”He’s made of bones, he’s made of blood, he is made of flesh, he is made of love, he is made of you, he is made of me. Unity!” I ett liveuppträdande som ett fan la upp på Youtube ropar frontman Joe Talbot till publiken, ”This is a song about immigration. We love immigrants” och publiken ropar tillbaka ”Yeah!!!”. Det är en politisk skiva, där texterna bland annat handlar om det närsynta i Brexit-beslutet eller om toxic masculinity på både Never fight a man with a perm och Samaritans, på den sistnämnda ropar Talbot fram sånt en man får höra att han måste leva efter ”Man up. Sit down. Chin up. Pipe down. Socks up. Don’t cry…” för att sen följa upp med med ”I’m a real boy and I cry. I like myself and I want to try.” Den sista delen av meningen är ju en parafras på Nirvana låten ”I hate myself and I want to die.” Mot slutet följer en annan parafras, känner någon igen den? ”I kissed a boy and I liked it.” Åh, och jag borde väl också nämna att musiken är lika aggressiv i tonen som på Brutalism, punkinfluenserna finns fortfarande där. Omstöpta. I ett mer positivt textformat, eller nja, det kanske finns en smula aggressivitet kan även där med ”I put homophobes in coffins”, men jag tror att en sån mening ska tolkas mer metaforisk. June påminner om låten som avslutade förra albumet, Slow savage, med ett lugnare tempo och personliga erkännanden. Där den senaste handlar om barnet som föddes dödfött ”A stillborn was still born. I am a father.” Det är omöjligt att inte vara berörd. Av hela skivan. Det är ett bra betyg i min mening.