Utandning.

Två dåliga nyheter på två dagar. Det är rätt svårt att ta in, så jag försöker bara ta en dag i taget. Det som hjälpte för några dagar sen (nedan) hjälper inte riktigt längre. The Babies Mess me around (And you’re a dumb fuck you fucking idiot, yeah you’re a dumb fuck you fucking piece of shit, yeah you’re a dumb fuck you fucking loser, yeah you’re a dumb fuck you stupid fucking kid) och The Regrettes Hot har viss effekt.

Tisdag 16 maj

Vad hjälper i dessa stressade uppsatstider?

  1. Thåströms nya singel Utanför Old Point Bar.
  2. Klassisk musik-spellistor på Spotify (medan jag pluggar).
  3. Hockey VM.
  4. Gamla avsnitt av Great british bake of (förra säsongen).
  5. Senaste säsongen av How I got news for you. (Brittiska originalet av Snacka om nyheter. Politisk satir och även ett hyfsat sätt att hålla koll på brittiska nyheter.)

Att vara stressad får mig mer känslig för att känna oro och ångest, så till och med spänningen i en serie som Orange is the new black (som ändå är ganska tamt spänningsmässigt) kan väcka oron. Det känns helt knäppt, så jag har fått skala av det mesta jag följer på tv och Netflix till ovanstående. Det är svårt att känna ångest av ett bakprogram…

PS. Måste bara säga apropå klassisk musik – jag har följt den nygamla Kulturfrågan Kontrapunkt på SVT som ju avslutades igår, eftersom jag älskar konst och litteratur så har jag tyckt det varit väldigt roligt ändå, allrahelst när man faktiskt kan några frågor varje program. Men aldrig musikfrågorna – eller, jo Bach kunde jag, men jag hade ingen aning om vad stycke hette. Men då – i finalen – kunde jag första musikfrågan som ingen av lagen kunde, just eftersom den var med på en av spellistorna jag haft som pluggmusik, på Spotify. Och jag visste till och med var stycket hette eftersom jag gillar det så pass mycket. Det i alla fall Jazzsvit av Shostakovic, har typ aldrig varit så stolt över något, eftersom ju ingen av lagen kunde det. Det var allt jag hade att säga.

Tiden tar slut och stressen växer.

Det är otroligt bisarrt, men jag har inte känt mig särskilt stressad under c-uppsatsskrivandet förrän efter tisdagen då vi hade en miniopponering. Jag började skriva ett inlägg, men lade aldrig ut det.

Onsdag 10 maj

Jag har inte skrivit här på en smärre evighet. C-uppsatsen har ockuperat min hjärna och mitt skrivande. Det är inte särskilt förvånande. Har gjort roliga saker, varit på teater och sånt, men uppsatsen ligger hela tiden i bakhuvudet och maler. Och som sagt, har inte skrivit något annat i princip. Har skrivit dagboksinlägg på datorn ibland, när jag borde skriva på uppsatsen och känner mig frustrerad.

Idag är det två veckor tills den ska vara inne och jag gick nog igenom fem olika känslor under gårdagen – hade en miniopponering med min handledaren och den andra uppsatsen som handledaren har. Kände mig först positiv efteråt, men sen när jag gick igenom dubbel uppsättning kommentarer ömsom hatade jag den ömsom kände att jag aldrig skulle lyckas. Det kändes också frustrerande och lite pinsamt för den versionen jag skickade in var inte den rätta, rubrikerna och rubriksiffrorna var huller om buller och med massor av stavfel. Vad hade gått fel? Jo, jag hade inte beräknat hur långt tid det tar för Word att spara ett dokument på 40 sidor, och stängt ned det innan den var klar. Det är vad jag, med min ADD-hjärna, är rädd för ska hända med min slutversion. Som med b-uppsatsen som fick fel framsida och stavfel på titeln.

Idag

Sedan dess har jag inte fått lika mycket gjort som jag önskat. Som sagt, innan var jag inte särskilt stressad eller orolig, men just nu tycks min hjärna ha glömt bort hur man funkar tidseffektiv. Idag intervjuade jag i alla fall utrikesredaktören på Aftonbladet gällande deras bilaga ”Titta inte bort” som de sålde med sin tidning oktober, för att samla in pengar till UNHCR. Intervjun gick bra, men jag tycket inte att det gick bra. Det är så jag känner mig nu, vad jag än gör så duger jag inte. Så för att motverka det försöker jag fokusera på det positiva – min idé som är originell, hur mycket arbete jag gjort – allrahelst med tanke på att jag skriver själv, att jag har haft disciplin och rutin, fått saker gjorda och inte prokrasinerat (förrän nu). Men jag oroar mig för att inte få ihop uppsatsen och att få kommentaren ”bra idé, men slarvigt/dåligt utförd”.

Nu börjar jag alla fall se fram emot onsdagen 24 maj, efter kl 12.00 då den ska vara inne. Tidigare har jag inte gjort det, för jag har tyckt arbetet varit så kul. Verkligen, jag skämtar inte. Men nu när det är så kort tid kvar, så mycket saker som måste bli gjorda, och stressen ligger på, ser jag fram tills det är över. Tills jag kan ta några dagar ledigt innan jag börjat titta på opponeringen. Puh, det ska bli skönt. Och sen har jag ju en till c-uppsats i höst!

Stockholm 7 april.

Fredag 7 april 23:39

Så det har hänt. Det som många har varit rädd för. Det som många har sagt inte kommer hända i Stockholm. Men det har hänt. Och det finns egentligen inga ord som kan göra det bättre, rätta till eller förklara. I ännu alla fall. Men jag är okej, och alla jag känner är okej. Det kändes overkligt att klicka på den knappen på Facebook, för det är ju någonting från nyheterna, från andra länder.

6 timmar av ett konstant nyhetsflöde. En vändan på svar, detaljer, mer uppgifter.

Sen gav jag upp. Tittade på Mannen från U.N.C.L.E. Inte min typ av film vanligtvis, men perfekt för en sånhär kväll, när man inte vill se en nyhetsuppläsare något mer.

Sen gick jag och la mig ganska tidigt. Stirrade upp i taken. För att sen ta datorn. Skriva lite, medan jag lyssnade på Ryan Adams covers av Talyor Swifts 1989. Inte vanligtvis min typ av skiva, ja, det är ju tydligen ett mönster.

Men det finns inga ord.

Teori.

Lyssnar på Våroffer och läser teori till min uppsats – filosofen Emmanuel Levinas. Jag har haft problem att kunna sammanfatta och sammanväva de delar av hans teori jag vill använda mig av (ansvarsmoralsdelen) och känner mig ibland lite korkad när jag inte fattar vad olika författare menar när de skriver om hans idéer. Det hjälper en smula när jag på baksidan av en introduktion till hans texter ser denna mening: ”…widely recognized as one of the most important yet difficult philsophers of the twentieth century.” Tack. Det är skönt att bli bekräftad. Jag har också oroat mig för att missuppfatta någonting och på så vis använda hans teori fel, men – så står det hur Jaques Derrida i hans bok om Levinas (Violence et métaphysique) menar att just Levinas missuppfattar både Hegel och Heidegger, trots att han studerat dem så länge. Helt enkelt, det är okej att missuppfatta (kanske till och med så länge man gör det intressant?)

Onsdag 29 mars 

Mars har inte varit den bästa månaden, men som tur är närmar den sig sitt slut. Och med det har c-uppsats skrivandet tagit fart. Gällande mitt mående har jag begärt en tid hos min vårdcentral, och jag är just nu uppsatt på en väntelista (!) för de har för få läkare. Det är helt sjukt. Det har tidigare tagit tre månader från att man bokar tiden tills man får den, och man ska inte behöva vänta så länge. Hur fungerar det egentligen om man behöver regelbundna besök? Det blir ju 4 per år.

Jag hade den första handledningen idag, och har också haft huvudvärk i ett dygn nu. Det är rätt tröttsamt. Men handledningen gick bra! Och det är kul när till och med ens lärare och handledare tycks exalterade över ämnet man valt!

Lördag/söndag och typ födelsedag.

Imorgon (idag) fyller jag år, men jag tänker inte låtsas om det förrän imorgon när jag vaknar. Det har varit en rätt jobbig månad hittills. Två hemtentor och en salstenta, sen ett grupparbete på det, samt uppsats PM. Och dåliga instruktioner, som jag ju skrev om. Att det ska vara så svårt? Men kanske känns det lite bättre nu när jag väntar på en tid med vårdcentralen och tänker be om att få antidepressiva utskrivna igen. Det har kanske varit 2,5 år sen sist, men eftersom ledsenheten inte försvinner, så är det väl dags. Och jag fick automatiskt en ny tid i och med och att jag fick min insomningsmedicin.

Och mitt knä gör fortfarande ont, det är så fruktansvärt frustrerande. Det blev bättre efter alla knä stärkande övningar jag gjorde på sjukgymnastens order. Sen började jag springa lite försiktigt. Och slutligen vred jag knät så det knakade på en pilatesboll. Eftersom jag inte kunde springa då, direkt, köpte jag en bikini jag verkligen gillade och gick och simmade 1 km (som jag brukade) på Eriksdalsbadet, och knät har nog aldrig gjort så ont som idag, trots att det var i onsdags jag simmade. Dags att ringa och boka en ny tid med sjukgymnasten va? Men tänker ändå simma på tisdag, för jag behöver det.

Jag är nog dessutom den sista människan på planeten som fastat för Orange is the new black. Efter en vecka är jag nu inne på säsong 2, trots att jag haft så mycket att göra. Behöver knappast säga att jag är fast.

Har valt ämne förresten till min c-uppsats – bildanalys av våldsamma/obehagliga nyhetsfoton från ett ansvarsmoraliskt perspektiv. Kul va? (sarkasm). Men det var ämnet som fångade mitt intresse, så.

Jag har inte skrivit en rad. Och har inte läst något som inte är kopplat till diskursanalys, medieetik, eller bildanalys. Jo – jag har börjat med Hannah Arendt Den banala ondskan, Eichmanns i Jerusalem, men det gills knappt för det är till 50% relaterat till min uppsats. Men tack vare nyuppstartade Teaterlistan var jag och såg en pjäs på Galeasen i fredags och ska på tisdag till Unga klara. Det har typ varit det bästa. Och att jag hittat en massa ny bra musik. Alltid något.

Journalistikutbildning och kaos.

När någon frågar mig om journalistikutbildningen på Södertörn, hur den är och om jag rekommenderar den brukar jag säga att vi lära oss så mycket, men den kräver att man är flexibel. Och tyvärr inte på det där moderna, roliga sättet. Det är snarare som om ingen på journalistikinriktningen vet hur man strukturerar upp någonting alls. Kuratorn sa att hon hade hört att det är lite som ett socialt experiment. Och tyvärr stämmer det.

Jag tror jag har skrivit om det förut här, saker saker och ting inte stämmer.Schemat och kurs PM som inte går ihop. Inlämningsdatum som inte stämmer. Otillräcklig information. Komiskt vag information. Sen hade vi ju den där delkursen på A-kursen som var ett totalt kaos av olika inlämningar. Idag kan en till sak läggas till listan av dålig information. Jag går just nu delkursen Journalistiken metoder, och vi fick veta att den skulle examineras genom ett kurspaper (även kallat hemtenta) för den kvalitativa delen och en salstenta för den kvantitativa delen. För en vecka sen mejlade jag läraren för det fanns ingen inlämningsdatum för hemtentan och andra frågor (schemat och kurs PN:et gick inte ihop, etc). Men jag har inte fått något svar och haft fullt upp och glömt bort det. Igår kväll, sen, såg jag av misstag att uppgiften lagts upp på kurswebben och att den ska vara inte nu på måndag.

Jag har varit arg, frustrerad och irriterad över det hela dagen. För idag hade vi en föreläsning, på fredag har vi en föreläsning och redan nästa vecka har vi salstentan i det kvantitativa. Samt att vi måste börja med PM:et om vår C-uppsats som ska vara inne veckan därpå. Så jag skrev ett mejl där jag tog upp alla problemen och också sa att det blir svårt för mig med stressen på grund av funktionsnedsättning. Och en fråga om uppgiften (för den var otydligt – så klart). Fick sen ett svar som sa att jag kan få längre tid på mig och han besvarade fråga. Suck – men inte kritiken. Ingen verka veta hur man ska kunna ta kritik. Det känns som ett skämt ibland. Aja. Jag har valt metod och (kanske) artiklar att analysera. Det måste helt enkelt gå.

A cure for wellness.

Bildresultat för a cure for wellness

Det är sällan man ser en film som bara tycks förlora fotfästet med resterande delen av handlingen när det kommer till slutet – men det var A cure for wellness. Det är en lång film och bara under första halvtimmen inser man att den kräver tålamod av en som tittare. Men den är super snygg och cinematisk. Varje detalj och kameraåkning tillför något.

Med Dane DeHaane i huvudrollen är en ung finanskille som får i uppdrag att hämta hem en kollega för att se till att företaget inte dras in i en finansskandal (med parallellitet till alls som hände där runt 2008). För kollegan har nämligen fått ett nervöst sammanbrott och kurerar sig vid en hälsokälla i Schweiz. Väl där visar det sig blir svårt att få träffa honom och det finns helat tiden något miljön som är tillräckligt fel för att göra en nervös. Alla där är så fridfulla, spelar kricket och badminton – men lite för fridfulla. Allting är centrerar kring vatten. Dricksglas, vattengympa, ångbad – allt du kan tänka dig. Efter ett märkligt möte med kollegan i en dimmig bastu åker han därifrån, men han vaknar upp där igen ändå. Han bröt benet i en bilkrasch på väg därifrån och som påminner honom om ett tidigare minne med sin pappa, som vävs upp genom filmen. Det är också en märkligt flicka där och ännu märkligare musik (som man känner igen som Doctor Who fan…) Han går med på behandling och får veta att vissa vanföreställning kan vara en bieffekt.

Men all suggestion och skevhet och mystik försvinner helt från slutet. Där förvandlas filmen till en skräckis med 1800-inspiration och jag kan inte låta bli att skratta vid några tillfällen. Är det vanföreställningar allt i hopp? Och vad ska vi egentligen tro som tittare? Det blir rörigt och märkligt och Sofia Olsson skrev en recension för SVT och jag håller i princip med om allt hon skrev.

Vad sägs om kritik av kapitalismen? JA! Nåt äckligt med ålar? JAAA! Nåt äckligt med tänder? YES! Ett ungdomselixir? JAVISST! Tyska nazi-punkare? JA FÖR FAEN! En ung snygg tjej som sveper omkring i en gammeldags klänning? GENIALT!!!!!!

Olsson hav gav den 2 av 5. Jag skulle nog ge den mer – kanske 3,5. För gillade verkligen de första två timmarna och önskar bara att det vore möjligt att skippa slutet (allrahelst de sista 15 minuterna).