2018 – ny start och all sån där skit.

Hur vet man om man verkligen håller på att bli förkyld, eller om det bara är brist på sömn som gör att det känns som om huvudet är fyllt med bomull och allting värker? Bara att skriva kräver hjärnkraft jag inte har, när allting känns dimmigt.

Men min andra c-uppsats är i alla fall inne!

”När kvinnligheten tynar bort i form av feminism finns det ingen att tända gnistan i männen” – En studie om Sverigedemokraterna och Nordiska motståndsrörelsen bild av den samtida kvinnan

Igår kväll kändes det rätt bra, i morse när jag gjorde det sista kändes det rätt bra – men nu 12 timmar senare vågar jag inte titta på den med risk för att hitta misstag eller komma på saker jag borde ha skrivit. Det är också svårt att inte jämföra denna skrivprocess men den i våras. Generellt så skulle jag nog inte rekommendera att skriva två c-uppsatser på ett år. I våras låg jag mer i fas, fick mer gjort tidigt men oroade mig mer då, och kände mig istället (relativt) avslappnad inför handledningarna. Denna gång kändes skrivprocessen långsamt och seg – jag hade ingen motivation eller energi i november, men vad då inte stressad – den kom istället från andra veckan i december och framåt. Plågsamt, till och med den sista veckan då jag på något magiskt sätt känt mig rätt lugn.

Opponeringen är nästa vecka. Men här är abstractet:

The purpose of this essay was to analyse the way two Swedish parties, The Swedish Democrats and the Nordic Resistance Movement, represent women in articles written for members of their parties. The qualitative analysis was done on a small number of articles using Norman Faircloughs Critical Discourse Analysis and with the theoretical framework of mainly Frank Ankersmits aesthetic representation, but also metapolitics and red and blue pill. The main questions that has been answered are how women are represented in the articles, i.e. what roles they are given, and how this is motivated, including also how women can be attracted to these discourses. The result of this essay has shown that the discourses uses by the two parties are connected in a way, to support each other, instead of putting forth other arguments. The role of the woman as mother and wife works because as a part of it, her role is also to support men. Without that he cannot be the man he is supposed to be, and the woman cannot either, because feminism is destroying that possibility.

Jag vill bara att det ska gå bra, eller åtminstone okej.

Annonser

Eran: SVT:s punkdokumentär.

 

Bildresultat för eran svt

Fredag 29 december

Igår kollade jag på första delen av SVT:s punkdokumentär, Eran,  igår kväll. Den var riktigt bra – en helt annan ton än andra (brittiska och amerikanska) dokumentärer jag sett om genren. Hittills verkar den fokusera mindre på det provocerande med punken, utan snarare vilken sorts miljö ungdomarna som startade punkbanden kom ifrån – miljonprogrammen där ingen hörde hemma, dåliga hemmiljöer och ingenstans att där de kunde spendera sin fritid. Riktigt sorgligt när de beskrev om drogerna och hur hemskt många av dem hade det, att behöva rymma hemifrån vid 13-14 års ålder… Väldigt kul att de fått med både Thåström och (den tyvärr nu bortgångna) Freddie Wadling till intervjuer. Och Stefan Sundström låter alltid så vettigt när han pratar, allrahelst när han drog paralleller om hur det såg ut i förorterna då och nu. Jag ser fram emot de kommande två delarna. Det var många häftiga projekt som nämnes, som var provocerande på det där bra sättet – som får en att tänka och ifrågasätta. Jag älskar verkligen punken och det här är en dokumentär som påminner mig om varför.

Call me by your name.

Låt oss ignorera all det som pågår i den verkliga världen och det riktiga livet. Jag har flera inlägg skrivna i word, som jag inte kunnat lägga upp här eftersom det inte har funkat att logga in. Här kommer en recension av filmen Call me by your name, som (äntligen!) hade premiär på svensk bio den 22:a december.

Måndag 25 december

Bildresultat för call me by your name

Jag har nu äntligen sett Call me by your name. Det var årets film för mig, följd av Loving Vincent antagligen. Medryckande, liderlig och så evinnerligt vacker. Likt A bigger splash (regissören Luca Guadagnino förra film)  finns hettan där, i ljuset som nästan fräter bort en del av motivet, i färgsättningen som huvudsakligen består av gult och grönt. Solen är där hela tiden, som en parallell till passionen vi får se. Och Elio och Olivers kärlek är ung och som tittare vill vi så gärna att de ska mötas på lika villkor, på samma spelplan. Deras kärlek är lekfull, sensuell och sexuell. Tror jag inte sett en tonåring som Elio på vitaduken förut, det är saker han gör och säger som ignorerats förut. Slutet är hjärtskärande. Grät tre gånger inom de sista 30 minuterna. Teamet kring filmen har antytt att de kan komma en uppföljning, både Armie Hammer och Thimothée Charlamet har uttryckt att de mer än gärna vill jobba mer regissören igen – och att denna uppföljning kanske inte kommer att baseras på Acimans bok, vilket skulle vara hoppfullt för de båda karaktärerna. Många recensenter ha sagt hur filmen har fått dem att förälska sig i norra Italien (eller till och med som om den kunnat sponsras av en Italiensk turistbyrå), men vad jag älskar mest efter filmens slut är ändå karaktärerna – Elio, Oliver, men också Elios pappa (om man ska vara kritisk mot något vore det väl hur de kvinnliga karaktärerna är mer lättförglömliga – som mamman, Marzia, och Chiara – A bigger splash var bättre på det). Det är en riktigt bra, riktigt välgjord film, med ett underbart soundtrack. Och du inte sett A bigger spash ännu, gör det om du gillar denna. Alla filmer med Tilda Swindon är bra filmer. Charlamet är även med i filmen Lady bird som kommer upp på svenska biografter först i mars, med Saoirse Ronan i huvudrollen, en film jag ser fram emot att se.

Hur vet man om man målat in sig i ett hörn?

Jag funderar över vilken musik jag tyr mig till när allt faller isär – arga låtar med enorm energi av PUP (typ DVD). Och Mass av Modern Baseball (helt annorlunda). Låtar som har kvalat in på årets mest spelade – kanske därför? Hatade november. Kommer hata december. Är rädd för våren. Är rädd för sommaren. Allt känns ovisst. Deadend – det är ett bra ord. Jag önskar att jag kunde få göra om alltihop, trots att det är en sådan meningslös tanke som inte har något positivt värde. Jag känner mig ensam.

Jag vill skriva, det är allt jag kan säga om framtiden. Men jag tvivlar på min förmåga. Ibland ser jag allt som tecken, positiva eller negativa beroende på utfallet. Inte heller det skapar någon förbättring. Jag funderar över att boka tid på vårdcentralen för att be om att få testa antidepressiva igen. Men så påminns jag om A year of magical thinking, och tänker då på hur sorg inte räknas som depression – men vad räknas egentligen som sorg? På min lista över saker jag önskar för 2017 hade med att söka terapi igen. Jag spendera några veckor med att googla det, men kom ingenvart, förutom med en insikt om att internet terapi är väldigt dyrt och minnet av att jag ogillat de flesta terapeuter och psykiatriker jag träffat. Nu när det är december vill jag heller inte ens öppna det Word-dokumentet. Det känns som om jag inte kommit någon vart på 12 månader, men det är också en tanke som inte ger något positivt.

Sammanfattningsvis: tankar och känslor är jobbigt och försvårar livet och musik förbättrar det avsevärt.

Highly decorated with a badge that reads ”It could be worse”.

Jag försöker fokusera på att tänka och inte känna. Det är inte särskilt DBT. Men det är bättre än andra försvarsmekanismer. November var inte min månad och fy fan var skönt att den äntligen är slut. Visserligen lär det inte blir bättre, men, men… Var på Kulturhusets författarkväll och såg Masha Gessen prata om sin nya bok Framtiden är historia: det totalitära Rysslands återkomst och det känns som om allting hör ihop. Gessen -> min teori om politikens estetisering -> diskursanalysen -> förra teorin om ansvarsmoralen.

Har beställt boken Call be by your name av André Aciman apropå filmatiseringen som hyllats unisont och tar en evighet att komma till Sverige. Den inspirerade tydligen (?) till boken Line of beauty (skriven av Alan Hollinghurt – som  för den vann Bookerpriset) så jag kollar just nu på BBC minidramaserie av den, med bland annat Dan Stevens och Haylay Atwell. Den tar upp både klass, etnicitet- och hbtq frågor (och HIV) i 80-talets Storbritannien – det är intressant att tänka att den utspelar sig samtidigt som This is England. Den skulle dock ha tjänat på lite mer kemi mellan Stevens och de manliga skådespelarna han har relationer med. Men där har istället filmatiseringen av Call me by your name hyllats.

När jag är klar med den ska jag sen se Alias Grace och Dark på Netflix.

Har följt allt om #metoo. Och fy fan Staffan Heimersons krönika och intervju mer Resumé är både det hemskaste och mest fascinerade jag läst. Den är det yttersta exemplet på varför övergreppen kunnat fortgå i så många branscher under så lång tid:

– För att vara återhållsam tycker jag att krönikan är briljant journalistik. Skulle jag vara redaktör på Aftonbladet skulle jag säga ”Så här ska en krönika skrivas om man redigt vill göra gällande hur en relativt gammal man tror det här kommer att utvecklas”. De exempel jag använde som metaforer hade i en annan kultursfär renderat i att jag blivit inkallad till redaktören och fått höra att jag är för begåvad för det här jobbet, säger han till Resumé.

– Om vi inte kan acceptera vad som ingår i normala personalfester där dyngraka grabbar vill sätta på växeltelefonisten är vi inte en tillräckligt hårdhudad nation. Personalfester har aldrig funnits till för att vara några etiska föredömen.

Det ”manliga geniet” och idén om att å ena sidan att att kvinnorna endast är växeltelefonister (hur länge sedan var detta vanlig i Sverige?) och att det endast är ”drullputteri” (??? – jag skulle gärna läsa en hel text där han förklarar sitt val av det ordvalet) om en man sexuellt antastar en kvinna på en personalfest.

Det är också så positivt att det nu börjar komma vittnesmål från mer utsatta grupper, #kidstoo, #utanskyddsnät och #intedinhoram – varav den sistnämnda som är på väg. Deras berättelser är nästan de viktigaste, eftersom de aldrig annars skulle komma fram i den här omfattningen.

Det sjukaste var nästan dock Uppdrag gransknings senaste avsnitt om afrofobi, ett ord som knappt någon som de intervjuade på gatan kände igen eller kunde identifiera. Trots att det är gruppen som är mest utsatt för trakasserier och diskriminering i Sverige idag. Sen den!

Och istället för att lyssna på Brand New (som jag nämnt tidigare känns osmakligt i dessa tider) har jag istället kört Drenges två skivor på repeat, speciellt den senaste Undertow från 2015.

Come and seal my fate.

Onsdag 22 november

Idag kom mitt ex av The Devil and God are raging inside me av Brand New på vinyl. Jag hade beställt den för två månader sedan via Discogs och det mesta verkar ha krånglat på vägen. I slutet av augusti förbeställde jag även deras senaste (och sista) skiva Science Fiction, men den skulle inte släppas förrän i oktober. Den sista oktober fick jag ett mejl från skivbolaget (Procrastinate music) att det blivit förseningar gällande pressningarna. Aja, tänkte jag. Men så i söndags eller i måndags tänkte jag – borde kanske mejla och fråga, eftersom jag fortfarande inte hört någon och de skickats eller inte.

Men så var jag inne på NME:s hemsida där det fanns en artikel om hur en kvinna på Facebook skrivit om hur bandet frontman Jesse Lacey manipulerat henne när hon var 15 år och han var 24, bland annat genom att be henne skicka nakenbilder och annat predatory äckligt. Två dagar senare svarade han på detta, och NME skrev såhär:

Writing that he “developed a dependent and addictive relationship with sex” early on in his life, Lacey said that he “hurt people, mistreated them, lied, and cheated”.

“I am sorry for ignoring the way in which my position, status, and power as a member of a band affected the way people viewed me or their approach to their interactions with me. And I am sorry for how often I have not afforded women the respect, support, or honesty that they deserved, and which is their right.

“I believe in the equality and autonomy of all, but in my life I have been more of a detriment to these ideals than an advocate.”

Efter detta ha två kvinnor till beättat om hans sexuella manipulationer. Det mesta pekar på att Science Fiction är bandets sista skiva, det har bandet antytt sedan länge. Men nu har de ställt in sin (sista?) Europa turné. Är det så här bandet karriär kommer att sluta? Not with a bang, but with a whimper. Innan skivsläppet så var det mycket spekulationer om hur den skulle avrunda deras diskografi, men de flesta recensenter och fans har blivit positivt överraskade – skivan är riktigt, riktigt bra. Men nu spelar det ingen roll längre, för det är svår att inte tänka på anklagelserna och hans erkännande när vinylskivan snurrar. Vissa textrader på The Devil and God sticker ut extra mycket, hela Sowing season egentligen, I used to know the name of every person I’d kissed Now I’ve made this bed and I can’t fall asleep in it, Jesus Christ, what a pretty face The kind you’d find on someone that could save If they don’t put me away Well, it’ll be a miracle – hela skivan kan tolkas som den handlas om dåliga eller ohälsosamma relationer och hur det påverkar en.

Men vad gör man när det är någon man själv gilla och beundrar som anklagas? Någon som man gett pengar till och som ger en någon slags emotionell trygghet? Har inga svar. Kollade på videon Can you seperate the art from the artist? av Rowan Ellis på Youtube apropå #metoo.

Kan man göra någon liknande som ”Love The Smiths, hate Morrissey”, kom jag att tänka på när jag läste Andres Lokkos recension av Morrisseys nya skiva (recensionen har titeln Popmusik som Jimmy Åkesson kommer att älska).