Saker som jag glömt och saker som har hänt.

DSC03406.JPG

Jag länkade aldrig till min C-uppsats i statsvetenskapen, och det är ju dumt. För trots allt blev jag väldigt nöjd med den, med resultatet. Tycker arbetet i den är bättre än den jag skrev i journalistiken. Den går att läsa här. ”‘När kvinnligheten tynar bort i form av feminism finns det ingen att tända gnistan i mannen’: En studie om Sverigedemokraternas och Nordiska motståndsrörelsens bild av den samtida kvinnan”.

Jobbade som röstmottagare under valdagen. Möjligtvis det jobbigaste jag någonsin gjort. 16 h arbete, och kom hem klockan 00:45 då valvakorna började lida mot sitt slut. Men så intressant. Så givande. Och spännande att se hur processen faktiskt går till. Jag har redan anmält mig till EU-valet.

Att åka till Växjö och träffa skrivar-klassen var så kul. Själva upplevelsen var med givande än föreläsningarna i sig, men ändå.

Var i Karlstad typ en vecka innan, i princip bara för att jag kände ett sånt enormt behov att att se fler Lars Lerin målningar efter att ha varit på utställningen (som nu är över) på Liljevachls. Kan varmt rekommendera Sandgrund-museet i Karlstad. Väldigt inspirerande – och där av dikten Efter.

Möjligtvis har jag en ny favoritförfattare: Bjørn Rasmussen. Läste ut hans bok Huden är ett elastiskt hölje som omsluter hela lekamen och hans diktsamling Ming på typ 2 dagar. Älskar fysiskheten – kroppsligheten i hans skrivande.

Tro inte på någonting av det jag berättar om känslor. Mitt begär är en inställning i oljepannan, jag är en uppsättning organ. Berätta för mig om atomer, berätta för mig implosion.Och så lungorna, de syresätter blodet, detta vet vi. Och så levern, den är rödbrun och formad som en kägla, den väger ett och ett halvt kilo. Och så njurarna, och magsäcken, tarmarna: tunntarmen, tolvfingertarmen. Jag kan avvara tjocktarmen, jag ska bara ha en påse på magen för att samla upp vätskorna, jag är själv en påse med bakterier, inget annat. […]

När jag klev in och överräckte vinet beordrade han mig ut ur badkaret. Han satt på toalettlocket och drack ur flaskan medan det glödheta vattnet steg kring min kropp. När karet var halvfullt hällde han ur resten av vinet över mitt ollon som stack upp över vattenytan. Så knäppte han upp sin byxor, tog fram sin stora, bruna kuk och pissade mig på bröstet, i håret, i munnen.

Jag kom. Jag skrev. Jag älskar honom.

Har typ redan fixat praktikplats. Tack vare just skrivarkursen. Det känns helt sjukt.

Ska se Idles i Köpenhamn i november. Det kanske till och med blir en skriven recension av det i en tidning? Återkommer.

Typ allt det här har hänt sen i slutet på augusti. Mitt liv brukar inte vara så här. Men jag mår bra och trivs verkligen med skrivandet just nu.

Annonser

Dikt: Efter.

Det är vackrare genom dina ögon. Kanske är din syn bättre? Det jag minns är inte det jag såg. Kanske är det alltid så.

Ville jag åka dit innan? Tåg? Flyg? Båt? Jag vill se det du såg.

Om jag söker tillräckligt i snön kanske jag kan hitta dina fotspår? Måste jag utföra beräkningar om hur fort snön faller i förhållande till vindhastighet? I sådana fall kommer jag rasa redan vid första hindret och fall handlöst ned och färga snön med näsblod. I sådana fall kommer jag inte få se en endaste snöflinga.

Det finns en genuin rädsla över att frysa ihjäl. Precis som de gamla polarupptäckarna. Men jag vill inte återupprepa deras resa. Bara din.

Rejäla kängor. Underställ. Täckjacka. Täckbyxor. Raggsockor. Vantar. Mössa. Lager på lager. En tillräcklig stor väska. Hur stor är en tillräckligt stor väska?

I alla drömmarna snöar det. Alla ljud absorberas av massorna. Ljuset reflekteras; bländande. Men drömmen överensstämmer inte med verkligheten. Det har varit den varmaste månaden. Att vakna och svettas överensstämmer inte. Att inte se snö överensstämmer inte. Det spricker, ingenting håller längre ihop.

Mat. Antal kalorier per dag multiplicerat med antalet dagar. Förväntas jag kasta extra mat till svältande isbjörnar?

Tundra. Taiga. Glaciärer som kalvar. Domedagsvalvet. Till Jordens gränd, tills det inte finns ett längre bort. Jag vill se solstrålarna från samma vinkel som du.

Fantomsmärtor: nacke, axlar, rygg. Musklerna spänns som gitarrsträngar; dissonansen skär sönder. Fantomfryser ända in i varenda cell, en arme som når överallt.

Om jag köper böcker av Sir Edmund Hillary är jag på väg då?

Ren. Fjällräv. Fåglar över en horisont.

Permafrosten kan nå 400 meter ned i marken. Töning. Kalvning. På väg bort, försvinnande.

Eider. Tärna. Lunnefågel.

Drömmar som är drömmar som är drömmar. Medan jag drömmer att jag vaknar och allting är som det alltid är på morgonen. Men kallt. Men snö. En millimeter fel. Eller så har jag glömt biljetterna. Hur långt kan permafrosten nå?

Kommer jag hinna dit innan det försvinner? Kommer jag se det? Din snö. Din himmel. Ditt karga landskap. Kommer jag? Din tavla.

(Inspirerad av Lars Lerins Arktismålningar)

Mitt skrivande som ett rum.

Livet pågår där utanför. Spår sipprar in – antingen förstärkt eller som om öronen är stoppade med bomull. Skriande eller mjukt. Livet pågår fortfarande men du är inte en del av det – inte just nu. Den mjuka varma filten. En het dusch som värmer upp varenda cell. Du är inte ensam, hela världen finns där, men bara inte just nu.

300: det växer fram, en murgröna där nya små löv går att se varje gång du blinkar.

Du bestämmer. I förarsätet, händerna på ratten. Du äger allt. Varje ton ligger i dina händer. Det mörknar, volymen skruvas ned. Vågorna kommer och går, ibland en ström och när du som mest önskar endast några droppar. Det finns ingen rim och reson, inga förklaringar. Ibland går du därifrån tillfredsställd annars lika törstig som innan, med en inneboende frustration.

700: det är vackert att se hur något som såtts blomma upp.

Det är ett utlopp, ett tydligt val. Det mörknar. Fritt spelrum. Gör vad du vill. Skapa kaos. Stick en knivsegg genom en målarduk – det är konst. Döp en färgnyans efter ditt namn. Eller 63 minuter oljud. Vad ser du? Vad vill du se? Cassiopeja, hon sitter fast där uppe. Jätte efter jätte, spejande ned – du är uttittad. Ett W för dubbel victory.

1100: tänk vad människan är kapabel till, ur något så litet växer något större fram.

Alla fönster som kan ses är nedsläckta. Månen duger som sällskap. I staden syns ju inga stjärnor bara flygplan. Taket har rullats upp. Med månen – en slags alternativ solenergi; du laddas. Ljudet av en siren. Fulla män som skriker fotbollsramsor. Tydligen går tiden framåt, vem hade kunnat gissa det? Näktergalen toner, en klassiker. Kranen stängs av.

Idles – Joy as an act of resistance. 

Bildresultat för joy as an act of resistance

Hur fin är inte titeln på den skivan? Hur mycket behövs inte ett sånt meddelande idag, när valet ligger så nära, eller bara i vår tid i allmänhet. Det är ett mer positivt album är det förra, Brutalism – skillnaden går att se i titlarna. Med med en låt som Danny Nedelko och dess positiva budskap om invandrare: ”He’s made of bones, he’s made of blood, he is made of flesh, he is made of love, he is made of you, he is made of me. Unity!” I ett liveuppträdande som ett fan la upp på Youtube ropar frontman Joe Talbot till publiken, ”This is a song about immigration. We love immigrants” och publiken ropar tillbaka ”Yeah!!!”. Det är en politisk skiva, där texterna bland annat handlar om det närsynta i Brexit-beslutet eller om toxic masculinity på både Never fight a man with a perm och Samaritans, på den sistnämnda ropar Talbot fram sånt en man får höra att han måste leva efter ”Man up. Sit down. Chin up. Pipe down. Socks up. Don’t cry…” för att sen följa upp med med ”I’m a real boy and I cry. I like myself and I want to try.” Den sista delen av meningen är ju en parafras på Nirvana låten ”I hate myself and I want to die.” Mot slutet följer en annan parafras, känner någon igen den? ”I kissed a boy and I liked it.” Åh, och jag borde väl också nämna att musiken är lika aggressiv i tonen som på Brutalism, punkinfluenserna finns fortfarande där. Omstöpta. I ett mer positivt textformat, eller nja, det kanske finns en smula aggressivitet kan även där med ”I put homophobes in coffins”, men jag tror att en sån mening ska tolkas mer metaforisk. June påminner om låten som avslutade förra albumet, Slow savage, med ett lugnare tempo och personliga erkännanden. Där den senaste handlar om barnet som föddes dödfött ”A stillborn was still born. I am a father.” Det är omöjligt att inte vara berörd. Av hela skivan. Det är ett bra betyg i min mening.

Kan det få vara en början på någonting nytt nu tack.

Höst, skolstart. De känns synonyma med varandra. Vädret är inte riktigt där ännu, men, men. Det känns bra, men jobbigt. Mycket, överväldigande. Journalistiken drog igång igår, men jag är hemma sjuk – eller, nja, sitter i min brors och hans flickväns lägenhet och håller deras sjuka hund sällskap. Det är trevligt ändå. När jag satt där igår i deras halvobekväma soffa till tonerna av Idles nya skiva (som är den bästa skivan jag hört på riktigt länge!) så skrev jag klart första uppgiften till kreativt skrivande kursen på Linnéuniversitetet. Uppgiften var att gestalta sitt eget skrivande, eller upplevelsen av sitt skrivande. Kan kanske lägga upp den här när det väl är klart. Har några grejer i sista stycket att fila på. Har sedan i juli (när jag var kattvakt) funderat mer på det här med inspiration och vad som krävs för att hålla det levande. Jag vet vad jag finner inspirerande, men det kan kännas svårt att se en jobbig film som typ Ett år med tretton månar av Fassbinder när man kommer hem från skolan och hjärnan är fylld med dimma och går i ultrarapid. Såg halva den filmen idag, och det är väl det jag har insett, jag behöver inte köra med hela på en och samma gång. Inspirationen kan komma ändå.

På söndag är det valdagen. Det känns ännu läskigare än för fyra år sedan, allt är mer osäkert. Går det att lita på opinionsundersökningarna? Dessutom kommer jag jobba som röstmottagare. När man inte är partipolitiskt aktiv kan det kännas svårt att veta vad man kan göra när demokratin känns allt bräckligare; det här var ett alternativ. Efter det hem för popcorn och uppesittarkväll.

Nästa vecka kommer istället handla om att försöka balansera allt – hinna med det jag måste och vill – och inte hålla på att svimma av trötthet.

Från januari tills nu, ej i inbördes ordning.

Kanske kommer jag fortsätta skriva här ändå. Skriva av mig. Det kändes omöjligt i januari.

Har varit i Lissabon. Följdes fotbolls-VM i Lissabon, med portugisiska kommentatorer. Kan har lärt mig se offside. Ingen tycktes heja på Sverige eller Danmark. Var på en kinesisk restaurang när Portugal åkte åt – personalen följde matchen i källaren.

Har varit katt- och hundvakt.

Har nu typ läst ut fyra böcker på en vecka. (Pol Pots leende, Night sky with exit wounds, Karismasamhället – en roman, och Measures of expatriaction).

Tror jag kan får klart Ofelia innan sommaren är slut.

Gick två kurser i våras.

Fick ingen praktikplats.

Har försökt göra yoga varje dag i tre månader, men det tog nog ändå fyra.

Satte uppe till 05:30 sex nätter och såg Washington Capitals slå Vegas Golden Knights.

Åkte till Sigtuna för en helg och hade avslutning på Foto-kursen. Fick ett intyg, en nål och mitt favoritfoto jag tagit utskriven i stort format.

Har lärt mig (igen, eller fortsatt lära mig) att vara snäll mot mig själv.

Kanske var våren bättre än var den först kändes.

Ska i höst påbörja en Masterexamen i journalistik och läsa en kreativt skrivande kurs på distans (halvfart).

Tänker se Thåström på Grönan i slutet av augusti. Kanske Idles i Köpenhamn i november.

ABF har en kurs i kroki; något jag alltid velat göra. På söder har en studio kurs i drejning; något jag sedan nyligen velat göra.

 

Musik tag, 30 dagar. Vecka 2.

Dag 8: A song about drugs or alcohol

Elliot Smith Needle in the hay, det är ju inte ett helt ovanligt ämne inom rockmusiken om man säger så. Den här låten kom upp på en spellista när jag duschade härom dagen som påminde mig om den totalt förkrossande, och vackert formulerade, versen i låten:

Now on the bus
Nearly touching this dirty retreat
Falling out 6th and powell, a dead sweat in my teeth
Gonna walk walk walk
Four more blocks, plus the one in my brain
Down downstairs to the man, he’s gonna make it all okay
I can’t be myself
I can’t be myself
And I don’t want to talk
I’m taking the cure
So I can be quiet whenever I want
So leave me alone
You ought to be proud that I’m getting good marks

Dag 9: A song that makes you happy

PUP Familiar patterninte en glad låt egentligen men det känns som en revanschlåt, även om PUP inte är det största bandet. Och textraden ”I’m getting serious douche chills.
Just being in this room” får mig att skratta varje gång jag hör den, men en enorm igenkänningsfaktor. Överlag så är glada låtar, men en positiv melodi eller låttext, inte min grej helt enkelt.

Dessutom har jag redan nämn Idels Denny Nedelko – som faktiskt är en väldigt glad och positiv låt, liksom Colossus, som med sin textrad ”I put homophobes in coffins” får mig att le brett varje gång jag spelar den.

Dag 10: A song that makes you sad

Bildresultat för amanda palmer bed song

Amanda Palmer Bed song, om ett fiktivt förhållandet från dess start till att de båda karaktärerna dör, utan att länge känna någon emotionell koppling till varandra och vi får följa detta genom deras säng, och det gäller inte bara sex. Den ger mig den värsta sortens gåshud varenda gång jag hör den för den är bara så fylld med sorg. Från ”And you lips are in my hair” till:

Exhibit B
Well, we found an apartment
It’s not much to look at
A futon on a floor
Torn-off desktop for a door
All the decor’s made of milk crates and duct tape
And if we have sex
They can hear us through the floor
But we don’t do that anymore

och sen:

And I stood there wondering, what is the matter?
Is this a matter of worse or of better?
You walked right past me and straightened the covers
But I would still love you if you wanted a lover
And you said
All the money in the world
Won’t buy a bed so big and wide
To guarantee that you won’t accidentally touch me
In the night

Men också: Touché Amoré Flowers and you, om hur sångaren Jeremy Bolm upplevde sin mammas bortgång i cancer- rekommenderar inte att du lyssnar på den om du har föräldrar som är sjuka.

I’m heartsick and well rehearsed
Highly decorated with a badge that reads ”It could be worse”
So prideful I choose to live in disguise
With a levee set for my heavy eyes

Dag 11: A song you never get tired of hearing

Jag vet faktiskt inte om det finns någon. Har väldigt svårt för många ”klassiska” band eller låtar, vare sig det är Abba, Queen eller stycken av Mozart och Beethoven som är med överallt. Och hur mycket jag än älskar ett band eller en artist så kan jag inte lyssna på det jämt, utan behovet kommer och går istället i perioder. Men man får vän ändå sänga att både Anarchy in the UK och God save the queen är ganska välspelade låtar och gitarriffet i början på Anarchy in the UK och när Johnny Rotten skrattar väcker fortfarande något intensivt hos mig. Så okej då.

Dag 12: A song from your preteen years

Bildresultat för baby one more time

Britney Spears …Baby one more time, det är typ en grej om man gillar punk musik, att skryta om hur tidigt i livet man började gillada det – att säga ja, jag hörde en låt av den och den när jag var 12 år, eller 10 år, eller till och med 8 år, och sen dess har jag inte kunnat lyssna på vanlig kommersiell popmusik. Men jag tror jag började älska musik genom artister som Britney Spears och pojkband. Sen, i högstadiet hörde jag Nirvana och sen följde en rad olika band, som ledde mig till tidningen NME och punken.

Dag 13:  song you like from the 70’s

Bildresultat för typical girls single

The Slits Typical girls, från 1979. Det var inte många punkband med kvinnor som fick lika stor uppmärksamhet som männen. Och The Slits är visserligen inte, soundmässigt, ett av mina favoritband, men allting annat med dem är super intressanta. Läste, kanske för två år sedan, Viv Albertines (gitarrist där) självbiografi Clothes Clothes Clothes Music Music Music Boys Boys Boys och hennes berättelse har klistrat sig fast i min hjärna. Berättelsen om hur utsatta de var som kvinnor i genren då, speciellt med tanke på hur ”okvinnligt” de betedde sig, det hon beskriver om bandets frontperson Ali Up, och hennes mer personliga utmaningar med både ätstörningar och livmoderhalscancer.

Dag 14: A song you’d love to be played at your wedding

Vill inte gifta mig så en ganska orelevant fråga.