En youtube rekommendation!

Om man har intressen inom någon av följande ämnen: världshistoria, amerikansk historia, litteratur, kemi, biologi, ekologi kan jag rekommendera följande youtube-kanal: Crash Course! Det är lärorikt och det är roligt. Smått besatt kollade jag nog igenom alla videor inom en två veckors period. Det är lett av två bröder – den ena har hand om ämnet humaniora och den andra naturvetenskap, men jag gillar båda lika mycket – trots att min kunskap i historia överträffat mitt amatörintresse i vetenskap med hästlängder. Här är några av mina favoriter:

Världshistoria: Capitalism and Socialism

 

Amerikansk historia: The Constituation, the Articles and Federalism

 

Litteratur: Language, Voice and Holden Caulfield – The Catcher in the Rye part 1

 

Holden, JD, and the Red Cap – The Catcher in the Rye part 2

 

Kemi: The Periodic Table

 

Biologi: Evolution – It’s a Thing

 

Ekologi: 5 Human Impacts on the Enviroment

Annonser

En vacker version som går på repeat i mitt huvud

Imorgon fyller min katt 17 år. Ville  bara säga det.

Och apropå ingenting – Lana del Rey har spelat in en cover av Leonard Cohens låt Chelsea Hotel No 2 (som enligt myten handlar om Janis Joplin.) Videon är, liksom låten, väldigt fin.

Original versionen:

Pansarhjärta

Har haft problem att formulera mig. Det har även tyckts extra komplicerat att komma fram till om ett ämne är värt att skriva om eller inte. Det har inte heller känts speciellt kul att skriva över huvudtaget tyvärr. Men har i alla fall köpt en ny, fin dagbok i veckan och ser fram emot att komma in i det igen. Det blev en Moleskin även denna gång. (I och för sig var ju min förra en art journal så…)

Hur som helst – till ämnet jag nu vill berätta om. Påskafton, även kallat gårdagen, spenderades delvis med att spela TP. Jag fick en fråga som ungefärligt var formulerat såhär: titeln på en bok av Jo Nesbö, och ett ord som beskriver vad som händer med människokroppen i en ravin. Jag hade inte den blekaste aning, men svaret var hur som helst pansarhjärta. Och efter att ha besökt ne.se för en bättre beskrivning kan jag dela med mig av detta:

sjukligt tillstånd i hjärtsäcken som efter en hjärtsäcksinflammation blir stel, förkalkad, tjock och även kan skrumpna. Den oeftergivliga hjärtsäcken hindrar hjärtkamrarna från att vidgas när de skall återfyllas med blod. Detta ger upphov till ett tillstånd kallat konstriktiv (sammandragande) perikardit.

Ett väldigt vackert ord måste jag ändå säga. Synd bara att det slösats på en deckare.

Det är inte okej och jag är förbannad

Besökte mitt lokala antikvariat som jag är väldigt förtjust i annars. Men inte så mycket just nu. Hade lagt undan en tunn volym poesi. Detta hände.

Går in i den totalt överbelamrade lilla lokalen, och väntar på att dess ägare tittar fram. Berättar vad jag är ute efter. ”Är den till din kille?” undrar mannen i övre medelåldern. ”Nej”, svarar jag och bläddrar mellan sidorna. ”Är den till dig?” frågar han denna gång. ”Ja.” ”För du hade någon med dig, när du var här senast…” Jag fortsätter bläddrar, mer intresserad av de nedskrivna orden. Lyssnar bara halvt. ”Mm, det var min pappa.” Boken är tunn, och sliten. På omslaget står ordet erotik med. Och där och då är jag irriterad över att han verkar tycka det otroligt att en ung kvinna köper poesi där ordet erotik används. Nervöst försöker jag pruta ned den 20 kronor. Han erbjuder den ytterligare 10 kronor billigare. Tack gärna, tänker jag som fattig student. Sen säger han orden som jag inte hör förrän jag gått därifrån, och är på hem: ”Om du stannar ett tag, kan du få den gratis.” Men som sagt, lyssnade inte, utan ville bara hem och dyka ned mellan sidorna. Istället tackar jag för att jag fick den billigare (artigt som man korkat nog är) och lämnar snabbt och går snabbt mot Bysis och vidare hem. Då slår det mig. Då inser jag vad han kan ha menat. Syftat på.

Vad fan?

Nu är jag förbannad. Boken jag inhandlade var författad av The Dorrs frontman och poet Jim Morrison. Det rörde ju sig knappast om något i stil med Dennis Cooper (som är en fantastisk författare, men det skulle ju inte heller göra något.) Titel är Erotisk politik, men det ska ju för fan inte betyda något. Istället tänker jag ”äckel”, och lyssnar på Riot Grrrl-låtar, och tänker inte låta en slemmig, sexuellt frustrerad bokhandlare förstöra herr Morrissons fina ord.

Och jag tänker fortsätta läsa vad fan jag vill.

 

1-4, en vecka

1. Var under gårdagen ute vid Hallonberges hjälpmedelsservice för att testa ut tygndtäcken. Det hela kändes en smula märkligt, i en stimuleras sovrumsmiljö med sjukhussäng med blå gummimadrass, täckt av ett britsskydd och en bomulskudde som används av 100-tals andra. Jag och min arbetsterapeut började med bolltäcken, först på 6 kg, som är fyllde med både större bolla (ca 4-5 cm) liksom små, små kulor. Vidare till 7 kg, som bara innehöll de större bollarna, och vidare till 10 kg – som även den endast innehöll bollarna, men de var lite mindre, kanske 3-4 cm. Och när jag låg i den där sängen, med 10 kilos täcket, stirrade in i en vitmålad vägg (som var ganska smutsig) så kände jag att jag hittat rätt. Blev direkt lugn. vi gick vidare till kedjetäckena mest bara för att. Och ja, de innehåller faktiska kedjor. För 6 kg, sen 8 kg. Problemet jag har med kedjetäcken är känslan jag får att jag trycks ned mot madrassen, medan med bolltäcket, så lägger sig bollarna runt en, omkring en. Det kändes tryggt. Eller som det stod på 10 kilos täckets etikett – för personer med behov av maximalt taktil stimulering. En annan sak som var så skönt med bolltäcket var att bollarna just går att trycka till utmed kroppen, för att just öka stimuleringen. Om någon vill läsa ännu mer om tyngdtäcken kan jag rekommendera denna sajt. Så här går det bland annat att läsa om just 10 kilos täcket:

Bolltäcket du ser på den här sidan heter Harpo och innehåller enbart plastbollar. Det är det täcke som ger den största sinnessimuleringen och är därför ett bra alternativ för personer med t.ex. stark fysisk och/eller psykisk oro, ångest, sömn- och insomningssvårigheter, nedsatt kroppsuppfattning och beröringsrädsla. [Kommer att tänka på Tove Lundin, och hennes positiva användning av ordet ”psyko”.]

2. Var i lördags på demonstrationen mot polisens REVA-projekt som anordnades vid Kungsträdgården. Det positiva med den: bredden på talarna, allt från de liberala och gröna/vänsterpartier, Rädda barnen, Röda korset, etc. Det negativa: den egentliga orsaken till att jag inte besöker demonstrationer och liknande, så ofta som jag egentligen skulle vilja – hur jäkla jobbigt det är att omringas av 2000 andra människor. Sorlet från 1000 andra konversationer som pågår omkring en… En smula utmattande om jag säger så.

3. Ringde min psykiatriska öppenvårdsmottagning igår för att kolla när jag ställdes i kö den den där neuropsykiatriska utredningen. När jag fick papper på att jag ställdes i kö var de väldigt luddiga med hur långa köerna såg ut. Den trevliga receptionisten (som jag annars gillar) berättar lite svävande att jag ställes i kön i november (ca 90-120 dagar sedan alltså.) Att köerna var på cirka 6-7 månader, och att de nu börjat kalla de som ställdes i oktober. Jag måste helt enkelt läsa på mer om vårdgarantin (som säger att man har rätt till specialistvård inom 90 dagar.) För som det verkar hänger allt på patienten, som får se till att ha koll, hänga på luren, och tjata sig till hjälp. Och att mottagningarna tar sitt ansvar. Jag hade först naivt antagit att de fanns något tydligare system, med en blankett där man fyller i namn, mottagning, när man ställdes i väntekön och så vidare, för att skicka in till Socialstyrelsen. Men icke. Istället kräver systemet ärliga vårdpersonal och påstridiga sjuka.

4. Nu har jag i alla fall sett till att söka några sommarkurser som fångade mitt intresse, och det blev dessa fyra:

  1. Genus, makt och arbete i Sverige 1800-2000. 7,5 poäng , Stockholms Universitet.
  2. Kultur, kommunikation och språklig mångfald. 7,5 poäng, Stockholms Universitet
  3. Historia (Gr) Rasismens historia. 15 poäng, distans, Mittuniversitetet
  4. Afrikas moderna historia. 7,5 poäng, distans, Linnéuniversitetet

Sådär ja!

What Molly did next

WHAT MOLLY DID NEXT

How stripping off to play Helen of Troy on the London stage changed the way I feel about my body

image

It’s October. It’s dusk. It’s the second week of rehearsals for The Trojan Women, a modern version of Euripides’ tragedy in which I’m greedily playing three different roles: Cassandra, the maddened seer (a teenager in red-and-white striped long-johns); Andromache, trophy widow of the city’s most decorated soldier; and Helen of Troy, “the face that launched a thousand dicks”.

I’m standing in a dirty office in the old BBC training building on Marylebone High Street. There are dirty blue carpets on the floor and dirty great fluorescent tubes on the ceiling. There are six other people here. They’re all dressed; I’m in a bath towel that I’m about to let fall to the floor. Nobody knows yet, but I’m not wearing any knickers.

Yesterday I did this scene topless but kept my leggings on. I’ve never had so much eye contact in my life. Today, I’ve resolved to go the whole hog. As I wait for my cue, I feel an utterly primal feeling of fear and wrongness that seems literally to be coming from between my legs. Christopher Haydon, our director, is expecting me to wait until we get into the theatre before I disrobe completely, but I know if I do it too many times with my pants on, I’ll never be able to take them off. I just want to get it over with.

The towel drops. I don’t look down. I put my knickers on backwards. Afterwards we joke that where Chris was sitting, right in the line of fire, will be where I tell my dad to sit when he comes to the show. ‘Hi Dad,’ I wave at the plastic chair, sick to my stomach. ‘Hi.’

On the way home I text my friend Matthew from Morecambe and tell him what I did with my day. He texts back: “It’ll never be this bad again.” I don’t believe him, even for a second. I don’t feel relieved; I don’t feel brave; I feel like a sparrow that’s banged its head on the patio doors. But it turns out he’s right.

“I saw @louisebrealey’s pubes last night. The play was good too,” tweeted a critic from What’s On Stage magazine the day after Trojan Women opened. Although none of them have so far felt the need to share the experience on social media, a lot of other people besides this charming man have also seen my pubic hair in the past two weeks. In fact, more people have seen my pubic hair in the past two weeks than in the previous two decades combined.

When I first read Caroline Bird’s fierce, funny script and saw the stage direction: ‘Helen drops her towel; she is in no hurry to get dressed’, I felt a bit ill and wondered if the scene would have the same impact without the nudity. But Helen of Troy’s towel is not just a towel; it’s a gauntlet. She drops it to embarrass her mortal enemy; to show that – although her life’s on the line – she’s not going down without a fight. Crucially her nakedness also lets the audience see how bold, how beautiful she feels. It’s not about pubic hair. It’s about power.

Still. The idea of standing naked anywhere in public scared the shit out of me. The idea of standing naked in my own bedroom in front of someone who wants to have sex with me scared the shit out of me. The idea of standing naked in a theatre the size of a corner shop, five feet from the audience, whilst pretending to be Helen of Troy, the most beautiful woman on the planet? That sounded like a very bad idea indeed.

“But you’re an actress!” said my best friend when I told her I was afraid. “Yes,” I said. “An actress, not a stripper.” I’ve been doing this for ten years and I’ve never even had to get down to my underwear. It’s not something you sign up for with your Equity card. (Although now I think about it, my bare buttocks were once pressed so hard against a very frosted glass door – in an awful thing with Martine McCutcheon – that the glass broke and my bum was, in both senses, cut.)

“But you’re slim!” she insisted. “You’ve nothing to worry about.” Ah. That old chestnut. Slim women don’t have insecurities about their bodies. Slim women don’t have cellulite or thread veins or knees that always seem to look grubby. Slim women aren’t allowed to be frightened about taking their clothes off in public. Because they are slim.

I have psoriasis. My belly and back sport red scaly patches, a bit like eczema. You can’t catch it. Loads of people have it. But it’s not pretty and it leaves a funny sort of leopard-print pattern on your skin when it deigns to go. From sixteen to eighteen I was covered in a crust from collarbone to calf. (It came back with a vengeance when I was homesick on my first telly job, a three-year contract with Casualty. The make-up artists on the show photographed it for their files. Desperate to leave, I went to see the man in charge and lifted up my top. I’m pretty sure that was the first time anyone had flashed him to get out of a job.)

Like thousands of other women – and thousands of men – I also have stretch marks. I grew four inches one summer holiday and the skin on my 13-year-old bottom neglected to keep pace. Ever since I’ve had white lines that circle the slopes of my thighs like terracettes. Normally I don’t give them a second thought. But normally I’m not naked in public.

In the BBC series Sherlock I play Molly Hooper, the awkward, besotted morgue mouse with the Christmas-present bow in her hair; not Irene Adler, the feline dominatrix with the slash of a red mouth and the flawless arse. (I almost got to stand in as Irene at the read-through for A Scandal In Belgravia; but on the big day Lara Pulver was free after all.) My point is that when you act on television, you’re obliged to think about how you look in objective terms. It saves time, and tears, because how they say you look is how they say you’re cast. So I learned very early on that I’m not “telly beautiful”. I’m “girl-next-door”. I’m “quirky”.

The theatre, though, is a different world. Actors pretend on stage, audiences pretend in their seats and, together, if everyone stops disbelieving hard enough for long enough, we might magic up something amazing. In the theatre I can be a nine year old on a swing; I can be a sex-mad teenager in platform heels; I can be from Sunderland.

In the theatre, the logic runs, I can be Helen of Troy, the most beautiful woman in the world. My 69-year-old friend George, not realising we were doing an update of a Greek tragedy, tried to help: “It’ll be fine, you’ll be wearing a mask.”

In the end it was fine. I realised playing Helen of Troy was impossible, like playing the idea of a woman. So I ditched the surname. In my head, I’m just plain Helen.

Horror films scare me witless but I absolutely love them. It’s the same story with acting: I find it frightening but the fear makes me feel; it makes me feel alive. And while you’re screaming your head off, you’re definitely not dead. The prospect of standing in front of people with nothing on and feeling great about it was alien, horrific, and completely intoxicating.

I really wanted to know what it felt like to be that woman. Not the psoriatic sixteen year old who looked in the mirror and saw The Singing Detective. Not the apple-cheeked student who spent all three years at university with a jumper tied round her waist to hide her bum (they were the dark days of high-waisted jeans). And not the actress who, last week, finally put two books on cellulite in the recycling. Not her. Not me.

Last night an elderly audience member asked me after the show if I thought I’d given away something precious by letting people see my body. I didn’t know how to answer her, but it made me think. The fact is, I’ve gained way more than I’ve lost. I stand there every night, totally naked, with people gawping or giggling or gasping and looking away, and I feel okay about it. I feel good about it. Some nights I even feel bold and beautiful. I do, however, feel a bit uneasy about how I got there.

Exposing myself to 75 strangers a night has made me think a lot about what psychologist Susie Orbach calls  “body terror”, the chip in your brain that tells you your body isn’t good enough but if you buy this cream, eat this thing, do this exercise, you can look like Rhianna and you will be happy. The idea that to be beautiful you must have one specific body: poreless skin, endless legs, tits that would get stuck in a champagne glass.

I grew my underarm hair for the occasion because I wanted to be naked on my terms. Or it was something else to hide behind. Or I wanted to make a point, that you could be beautiful with hairy arm-pits. I don’t know, really. The thing is, women feel like we have a choice about shaving, but we don’t. Not really. It’s not any sort of real choice. It’s a choice between looking normal and making most potential lovers gag. All but one man I told was openly appalled. My ex said, ‘That’s disgusting, you’ll look like a Minotaur.’ He’s a funny man. I was nervous about it. Up to the last minute I wasn’t at all sure that I wasn’t going to shave it off in the secret shower behind the loo roll-holder in The Gate’s toilet on press night. But a weird thing happened: I started to like it. When you can see my pubic hair as well, it looks kind of great – like it matches. Like a hat and gloves. Like it’s meant to be there.

We all know the bleached, waxed, sprayed, toned, sliced, photo-shopped people we see every day aren’t real. It’s not how we are. It’s not how we’re meant to be. It’s rubbish. But it’s insidious rubbish. It’s hard not to want to look, well, better. And, as an actress, I’m part of the problem. Actors are illusionists. We feel like we have to be; we get work based on what we look like. I know which angle I look best at. It’s the angle I present to photographers. It’s the angle I’m presenting in the photo with this piece.

I don’t want the young women who look up to me because I’m a feminist and I’m in a TV show they love to feel like they somehow fall short. So I should have stood on stage as Helen of Troy, flaws and all, and thumbed my nose at body terror and body fascism. But I couldn’t; I just wasn’t brave enough.

I knew that to do it, I’d have to pull off the mother and father of all confidence tricks. I’d have to treat my psoriasis with steroids and hope they worked; I’d have to try and tone my thighs; and, if the lighting looked like a Tube train or a shop changing-room, I wouldn’t have stood a chance.

In the end it involved a lot of pluck, a little plucking, fourteen hours on a Pilates machine, a pink spotlight pointing at my breasts and actually pumping up the fitness ball my mum bought me one long-ago Christmas. (I opened the box. It came with a free exercise VHS.) In the minute and a half it takes to do a quick change from an distraught, weeping Andromache into La Belle Hélène, our stage manager Jess sluices body oil on my back in as non-erotic a fashion as possible while I smear make-up over my scars and cake on mascara.

It’s getting easier. I’m not sure if the audience can still see the lines on my legs and the leopard spots on my belly and the dimples on my bottom. But the more times I stand out there, the more normal it feels to be naked and not shy; the closer to Helen’s boldness I come; and the more it doesn’t matter if they can. Maybe at some point I’ll even look down.

At some point I should also probably tell my dad I get naked in this play. He’s coming tomorrow. ‘Hi, Dad, if you’re reading this. Hi. Don’t worry, I’ll tell you when to close your eyes.’

The rest of you, you take your chances.

– Louise Brealey

A shorter version of this article appeared in The Times newspaper on December 11th 2012